Avundsjukan är stor – litteraturen är större

Visst är det glädjande att läsa om andras framgångar. Att få se andra debutanter breda ut sig på kultursidorna, på Babel och i Lundströms bokradio. Så himla inspirerande. Tycker du verkligen det? Då är du mer storsint än jag. Kanske lite mer trygg i dig själv. Lite mer generös. Jag är tyvärr ganska missunnsam.

En viss typ av debutanter kan jag tolerera. Som till exempel Gina Dirawi. När hon gav ut Paradiset ligger under mammas fötter på Nordstedts var hon ju redan jättekänd och dessutom programledarsnygg. Gina är på en annan nivå, hon har liksom ingenting med mig att göra.

Wera von Essen och En debutants dagbok (Modernista) gjorde mig inte heller stressad. Boken var kantad av droger, sex, andlighet och samtal med high-brow vänner. Wera verkade vara en äkta bohem, och därigenom också en annan typ än jag. Men så finns det debutanter som jag inte kan värja mig mot. Som är sån som jag önskar att jag var. Skickligare. Yngre. Smalare. Och de ger ut sina tjocka, Augustprisbelönade debuter på Bonniers. Ja jag menar Lydia Sandgren!

Till råga på allt är människan psykolog också. Därigenom berövar hon mig min vanliga tröstetanke; jag må vara en medioker skribent men jag har ändå ett existensberättigande eftersom jag är psykolog och arbetar med att hjälpa andra.

Lydia Sandgren gör något som författaren till denna text aldrig lyckats med. Hon är enkelt men samtidigt
elegant klädd i skjorta och byxor. Foto Emelie Asplund

Samlade verk gavs ut våren 2020. Det räckte med att läsa en recension. Sen signalerade jag till mina vänner att ämnet var känsligt. Min plan var att avvakta med att läsa boken tills mitt eget manus var färdigredigerat. På så sätt skulle jag minska risken för att bli knäckt av avundsjuka. Mina vänner verkade förstående. En särskilt lojal kompis hörde av sig, tidigt en morgon för att meddela att hon läst en intervju med Lydia Sandgren. Hon tyckte Lydia verkade pretentiös.

Jag fortsatte kämpa med mitt manus. Samlade verk hyllades. Samlade verk debatterades på kultursidorna. Några av mina vänner kunde inte hålla sig. Det kröp fram att de läst Lydia Sandgren bakom min rygg, och tyckt om den. Särskilt positiv verkade hon vara som tidigare klagat över att Lydia verkade pretentiös. Jag sa att det var ok. Jag fortsatte redigera. Så skrev min kusin till mig. Hon hade läst en så fantastisk bok. En bok som väckt en del igenkänning. Du kan gissa vilken.

Norrköping 1987. Kusin Maria, Gudrun 13 år, mamma Agneta, mormor Amy och moster Eva.
Under min uppväxt var det icke-föreställande konst som gällde.

Kusinen skickade en bild också. Ett foto från 1987 taget på en släktsammankomst. På väggen bakom oss hänger min moster och morbrors konstverk. Jag visste att Samlade verk utspelade sig bland intellektuella, till stor del på 80-talet. Jag tänkte på min uppväxt. Familjemiddagarna som präglats av oändliga diskussioner om konst. Jag frågade min kusin som fotot var lite som Samlade verk fast på ostkusten. Exakt svarade hon. Och där någonstans blev nyfikenheten för stor.

Jag började läsa. Ganska snart var jag fast. Min förmåga till avundsjukan är stor, men min kärlek till litteraturen är större. Jag älskar Samlade verk. Jag unnar debutanten Lydia Sandgren (nästan), all framgång. Och jag är inte knäckt, utan fortsätter redigera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s