Till minne av ett krokodilkalas

Idag gästbloggar Jona Eling Knutsson.

Foto: Sara Mac Kay

Jag förbereder ett födelsedagskalas. Min bokbebis fyller ett år nästa vecka! För snart ett år sedan hade jag en hejdundrande släppfest för Krokodilens vändkrets med bubbel, ostron och många långa kramar. Jag hade en djupblå klänning som gnistrade som den stjärnhimmel som bokens huvudpersoner funderar så mycket på.

– Vladimir, när du var i rymden. Såg du mig så? börjar berättelsen om Yonova i Moskva 1972, som har de krokodiler som numera bor på Skansen i badkaret i sin lägenhet.

Släppfesten känns nästan som en galen fantasi efter att vi nu levt alldeles för länge med panedmins regler om distans. En väldigt fantastisk fantasi.

När jag ser tillbaka på krokodilernas första år kan jag erkänna att det inte blev som jag tänkt mig det. Författarframträdanden ställdes in eller ställdes om. Och eftersom jag arbetar som läkare fick jag fullt upp med pandemins konsekvenser. På jobbet firar jag födelsedag varje dag, eftersom jag är förlossningsläkare. När gravida kvinnor insjuknade i covid-19 och till och med behövde läggas i respirator kändes de där orden jag skrivit och som äntligen blivit tryckt mellan två hårda, röda pärmar så futtiga. Vad spelar böcker för roll när människor skadas eller dör eller förlorar någon de älskar?

Under våren och första vågens pandemi jobbade jag nästan bara jour, om nätterna. Om morgnarna vacklade jag hem i det spröda vårljuset men våren som brukar kännas fylld av hopp om något nytt stack i mina ögon och jag drog ned mörkläggningsgardinen och stängde allt ute tills jag gick tillbaka till sjukhuset igen.

En natt blev jag varse att jag har en kropp. Det låter kanske knasigt. Men patienter har kroppar, kroppar som behöver hjälp. Kroppar som kan vägas, mätas, lyssnas på, klämmas på, övervakas. Jag blev varse att det jag skriver mest av allt är journaler om dessa kroppar. Jag skriver hur de ser ut och känns och vad de gör och mår. Men när jag behövde hålla distans mellan mig själv och de jag tar hand om förstod jag att jag också är en kropp. Min kropp fick inte längre klappa en rädd kropp på axeln. Min kropp fick inte krama en förtvivlad kropp. Min kropp skulle förbli på avstånd under skyddskläder. Utmattad i jourrummet skrev jag ner vad jag upptäckt om kroppen på min mobiltelefon.

Några veckor senare utlyste Göteborgs stadstetaer en monologtävling om pandemin och jag tog fram mobiltelefonen. Det där om kroppen kunde faktiskt bli en monolog. Jag skickade in den och såg att de fått in drygt 250 bidrag. Så hoppfullt att vi är många som förmår dela vad som händer genom att sätta ord på det!

En människa som ligger nedsövd i respirator lever. Men visst menar vi ofta något mer när vi pratar om livet? Efter ett tag började jag tänka att som läkare fokuserar jag på vad vi kan rädda människor från. Som författare är jag med och skapar det vi kan rädda människor till

Jag höll på att smälla av när Göteborgs stadsteater hörde av sig för att berätta att jag vunnit monologtävlingen. Nu finns mina nattliga tankar dramatiserade och filmade på teaterns hemsida.

Jag skriver alltså både prosa och dramatik. Att skriva en bok som någon annan människa läser känns som en intim handling. Jag viskar mina fantasier i ditt öra. Att skriva dramatik är att skapa en text som sedan skapas om och igen av regissör och skådespelare och med själva scenen och dess ljud och ljus. Och mottagaren är inte en ensam läsare utan en publik som kan höra varandra skratta, sucka, gråta och applådera. 

När en berättelse uppstår i mig och jag ser scenen väldigt tydligt prövar jag att skriva den som dramatik. Mitt drama Skatan utspelar sig på en avlägsen dammig vändplats vid en avtagsväg någonstans mellan Stockholm och Dusseldorf. Den platsen gick inte att ta miste på, den platsen var en teaterscen. På vändplatsen möts två kvinnor som valt helt olika stratgeier för att överleva. Puman har bosatt sig där, skapat ett eget hemligt rum. Liftaren vill tvärtom lägga hela världen för sina fötter. Skatan blev reading på Strinmdbergs intima teater i oktober, strax innan de nya stränga panedmirestiriktionerna kom.

En annan berättelse jag hittade utspelade sig i skyddsrummet i ett hyreshus. Jag bestämde mig snart för att den borde berättas i just skyddsrum i hyreshus, och jag skrev berättelsen som dramat Terminalchocken. Människorna i skyddsrummet möts ofta, för larmet går minst en gång om dagen. Problemet är bara att de inte vet varför larmet går. Det kan hänsyn till rikets säkerhet inte avslöjas, säger myndigheterna. Ska man ens ta larmen på allvar? Vad är vi egentligen rädda för? Är rädslan i själva verket farligare än faran? 

Men somliga berättelser är inte lika lätta att bestämma form på. Det går alltid att prova sig fram! Mitt tips är att exprimentera, och inte låsa sig direkt vid formen. Precis som det är svårt att i början av en skrivprocess veta hur lång en berättelse kommer bli – blir det en limerick, en novell eller en serie böcker lika lång som Sagan om isfolket? Kan det vara svårt att se i vilken form berättelsen vill berättas. Jag har en tragikomisk agentberättelse som jag fortfarande inte vet om den är en roman eller en film. Och en berättelse om en mamma, hennes vuxne son och deras hopplösa projekt att driva Foodtruck som jag tror är en dramapodd men som kanske får bli bok i stället.

Så om du kört fast i ditt skrivprojekt, pröva formen. Lek en stund, vrid och vänd på det du har. Även om du senare förkastar experimentet kan jag nästan lova att du kommer göra viktiga insikter på vägen.

Krokodilernas ettårskalas blir nog en stillsam händelse. Men nu har vaccinet anlänt och dagarna börjat bli längre igen. Kanske kommer en dag där vi kan träffas igen, på nya släppfester och i teatersalongerna och dela inte bara berättelser men tårar och svett på varandras som stjärnhimlen gnistrande klänningar. Jag hoppas vi möts då. Jag saknar att vi möts.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s