Hur har jag orkat så här länge?

Foto från 2016. Skriver i sällskap av mina döttrar. På samma manus som nu.

Har ni hört talas om Greiderloppet? Det är ett motionslopp runt Årstaviken i Stockholm som genomförs till författaren och debattören Göran Greiders ära. Där belönas de snabbaste löparna, men även den motionär som varit ute på banan längst tid. Visst är det sympatiskt att premiera uthållighet. Tänk om den författare som ägnat mest tid åt samma manus kunde få ett hedersomnämnande nästa gång Augustpriset delas ut. Om ni känner någon med koppling till Augustpriset får ni gärna ta upp det som ett förslag. Och nämna att jag hållit på i drygt sex år med samma text.

Jag brukar skämmas över min fumliga skrivprocess. Att jag skriver, skriver om, byter genre, hamnar på stickspår och sen tror att jag är klar fast jag inte alls är det. Men i Greiderloppets anda ska jag nu istället berömma mig själv för min uthållighet. Det är ändå en bedrift. Hur har jag orkat så här länge? Det är många olika faktorer som spelat in, så brukar väl svaret lyda på komplexa frågor. Men vilka faktorer då? Jag har nog inte koll på alla, men några av dem kan jag i alla fall beskriva.

Självbilden: Det här är barnsligt, men jag älskar tanken på att jag är en person som skriver. Utåt sett är jag som vilken medelålders landstingsråtta som helst. Fast jag har en hel roman bubblande inne i huvudet. Det får mig att tycka lite bättre om mig själv.

Ensamheten: Förändringar i mitt liv har lett till perioder av ensamhet. Då har skrivandet varit något att vända sig till, om inte annat för att få timmarna att gå.

Vanan: Jag har vant mig vid att skriva. Har jag inte skrivit på några dagar känns det konstigt i kroppen och i knoppen. Luddigt liksom. Som skrivabstinens.

Kontrollen: Skrivandet har varit nästan det enda området i livet där jag inte behövt rätta mig efter andra. Det har varit jag som haft kontrollen. Jag har varit fri att hitta på vad tusan som helst. Har varit skriver jag, för det är annorlunda nu när Systerkonspirationen är med, nu är vi fler vid kontrollbordet.

Uppmuntran: Jag har snälla vänner. Trots, eller kanske på grund av, att de inte läst mitt manus har de uppmuntrat mig. Jag har också fått en del pepp när jag gått på skrivarkurs. Och så fick jag massa ny skrivenergi när Systerkonspirationen sa att de ville ge ut mitt manus. Om inte det hade hade hänt hade jag definitivt inte orkat så här länge. Inte med samma berättelse i alla fall.

Jag vet att det finns andra därute som orkat minst lika länge som jag, och som slutfört flera manus utan kontrakt. Heja er! Önskar er, och alla andra en god skrivvecka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s