Tvivlet och Kritikern

I förra veckans inlägg lovade jag att presentera min egen P.T. dvs. min Personliga Tvivlare. Och varsågoda, här är hon. Och jag tar tillfället i akt att även presentera min P.K, dvs. min Personliga Kritiker.

Tvivlet är nog den kompis jag oftast har bredvid mig när jag jobbar. Hon är alltid beredd att hugga i! Hon jobbar dygnet om, om så behövs. Hon söker ständigt efter saker att gnaga på, och hon formligen älskar sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Hon jämför andras inlägg som fått 3 526 likes med mina inlägg som får ynka 15 om jag har tur. Hon pekar och räknar gärna ut storleksskillnaden för mig. Jag säger: ”Jag är nöjd med 15!” Tvivlet svarar: ”Vad bra för dig, att du är nöjd.” och låter ett ”men…” klinga tyst. Tvivlet är också väldigt förtjust i min ålder. Jag säger: ”Men, ålder spelar ingen roll!” ”Såklart har du rätt.” svarar Tvivlet och åter hör jag ett tyst ”men…”. Tvivlet håller nästan alltid med mig – hon liksom speglar det jag säger. ”Jag är bra!” säger jag. ”Jovisst, är du bra…” säger Tvivlet. Hon behöver inte säga mer, hon vet det – tanken är redan där. Tanken på mitt eget misslyckande och det djupa tvivlet på min egen kapacitet. Det går per automatik.

Men som vanligt finns det inget ont som inte bär något gott med sig. Ett sunt tvivel bör man ju ha. ”Utan tvivel är man inte klok” som Tage Danielsson uttryckte det hela. Tvivel kan ju rent av leda till självinsikt om det vill sig väl, och därför värnar jag ändå om min Personliga Tvivlare. Trots att hon kan förmörka vissa dagar och ibland formligen förlama skaparviljan.

Min Personliga Kritiker jobbar inte riktigt lika mycket som Tvivlet, men nära på. Oftast dyker Kritikern upp då Tvivlet har gått och lagt sig. När texten nästan är klar och jag rentav tillåter mig att känna mig lite nöjd. Då kommer han hasande, redo med sin blick, sin lupp och sitt finger och petar på minsta lilla fel. ”Nja…” knarrar han och skärskådar verket genom luppen. ”Var det här verkligen allt du kunde prestera?” Han bläddrar, scrollar, kisar, nyper i pappret, skakar på huvudet och säger ”hm…” och ”mja…” och frågar: ”Är du verkligen färdig med den här tycker du?” Vid det här laget har Tvivlet så klart vaknat igen och satt sig tätt intill, pigg och utvilad. De gillar varandra – Kritikern och Tvivlet. De passar ihop, kan man nog säga.

Men jag värnar dock om min Personliga Kritiker, så som jag värnar om min Personliga Tvivlare. Möjligen värnar jag än mer om min Kritiker. Jag tror att han i lagom dos är bra att ha, så länge han inte helt tar makten över mig. Allt man gör är ju faktiskt inte bra, långt därifrån! Ibland måste jag inse att jag misslyckats och behöver göra om och börja om från början. Eller helt enkelt bara kassera om idén visar sig ha varit usel från början. Oftast är det då Kritikern som har uppmärksammat mig på det.

Nästa vecka får ni träffa mina andra trogna följeslagare: Tillförsikten och Musan.

Missa inte det!

2 reaktioner på ”Tvivlet och Kritikern

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s