Ett gränsland av många

Kaffet smakar äckligt. Får panik. Kanske har jag covid-19 nu? Kanske är detta början till lukt- och smakbortfallet? Eller så hade jag i för många skopor, jag vet inte, hopplöst det där med skopor på morgonen.

Men det var inte kaffe jag skulle blogga om, det var sömn. Eller rättare sagt, brist därav. Eller ännu mer specifikt det där gudomliga stadiet av halvsömn, precis innan man verkligen somnar, där jag alltid lyckas hallucinera ihop asbra grejer som jag ska skriva.

Fast jag orkar inte skriva ned dem nu, säger jag till mig själv. Jag håller ju på att somna. Men det här, det var den bästa idén någonsin, det var så genialt att jag naturligtvis kommer att komma ihåg det i morgon bitti.

Men på morgonen har jag alltid glömt. 

Jag har två små barn som vill höra gonattsagor. Dessa små sagostunder är de absolut lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Vi ligger tillsammans i vuxensägen, deras huvuden precis vid mina axlar. De luktar hud och ibland lite kiss. I mörkret ser jag bara deras ögonvitor. De små kropparna är spända av förväntan. 

Jag berättar exakt samma saga varje kväll, med några små förändringar. Alltsomoftast somnar vi under berättandet. Morgonen därpå får jag fråga vad som hände i sagan igår, och då har jag tydligen berättat de mest fantastiska historier om resor i tid och rum, fantasivarelser med skrynklig hud, rosenkakor och pärlor som innehåller universum. 

Men nästa dag har jag glömt. Alltså, jag har inte ens varit medveten om vad jag berättat. Det handlar inte om drömmar: mina nattliga drömmar är så satans knäppa att de inte går att översätta i skrift. Men det här gränstillståndet, precis mellan sömn och vakenhet: där händer något magiskt.

På morgonen går jag upp, brygger kaffe, skriver en lista på saker som behöver lösas och försöker få ner eventuella fångade idéer. Då är allt annorlunda. Morgonen är verklig. Jag är rationell, kan sätta idéerna i sin kontext, kolla om de passar in i den övergripande strukturen och överväga om jag hinner starta ett nytt projekt just nu. Men det blir aldrig samma sak. Jag går till jobbet, förskriver läkemedel, handlägger akutsituationer, skriver journal. Varje dag längtar jag till kvällen, till det där gränslandet.

Jag har en liten anteckningsbok vid sidan av sängen för att eventuellt kunna fånga de där idéerna.

Tyvärr blir texten oftast oläslig, dels för att jag typ sover och dels för att det är svårt som fan att skriva utan att tända lampan. För tänder jag lampan vaknar barnen och då är det game over.

2 reaktioner på ”Ett gränsland av många

  1. Intressant och spännande att läsa. Jag drömmer massor men kommer sällan ihåg vad jag drömt. Ibland händer det dock och då använder jag mig av morgonsidor för att skriva ned allt jag har i huvudet precis när jag vaknat och någon enstaka gång kan man där finna ett litet guldkorn. Min inspiration kommer annars närr jag är i framåtrörelse, i bilen, på tåget eller på en promenad vid havet. Blir skoj att följa dig på bloggen! Det är inte alltid jag hinner läsa men kikar in då och sedan flera år. /Anni

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s