Hej Debutantbloggen!

Idag gästbloggar Anna Bågstam här på Debutantbloggen

Anna Bågstam här! Jag var en av de som bloggade på tisdagar för några år sedan, men för er som inte läste bloggen då kommer en snabb presentation.

Jag debuterade 2017 med en ljudboksserie för Storytel Original som heter Stockholm psycho. En skruvad historia om några galningar som försöker förhålla sig till livet (och döden) i vår ädla huvudstad. Ni som läste bloggen då vet att även mitt debutantår blev ungefär så. En skruvad historia där jag förvandlades till galningen och försökte förhålla mig till tillvaron i bokvärlden. Stockholm psycho nominerades till årets deckardebut och jag fick ett kontrakt med Norstedts för ännu en deckare. Deckaren blev till en trilogi och i dagarna har den sista delen, Mörkermannen, precis släppts som ljudbok. Själv skriver jag just nu på min femte bok.

Kul för dig men på vilket sätt hjälper det mig? – tänker du kanske nu.

Så hade i alla fall jag reagerat på min egen inledning nyss, när jag för fyra år sedan dagdrömde om att få min bok publicerad. Då fick jag ofta försöka motivera för mig själv varför jag skulle använda tiden och energin det kostar att skriva en bok, när chansen att bli utgiven är minimal. Googlade jag mina möjligheter blev jag matad med siffror om hur OERHÖRT få det är som debuterar varje år. Alla sa till mig att om jag ville bli bra på att skriva skulle jag läsa mycket. Men när jag läste böcker blev jag snarare knäckt än inspirerad och tänkte att jag aldrig skulle nå utgivningsnivån. Frågade någon om mitt skrivande suckade jag modstulet att bokkontrakt bara är för de som redan kommer från ett skrivande liv eller har kontakter i branschen. Innerst inne trodde jag nog att jag redan hade passerat mitt ”bäst före”-datum för antagning.

Känner du bara lite som jag kände då är det här inlägget till dig. För nu tänker jag slå hål på de fördomar och negativa tankar som gjorde mig nedstämd och höll på att få mig att ge upp.

Chansen att bli utgiven är minimal, det är ingen idé.

Det stämmer säkert att förlag får in tusentals manus och konkurrensen är hård och orättvis, men långt ifrån allt som landar i förlagens inkorgar håller i närheten av den kvalitet som krävs för utgivning. Siffrorna är därför inte relevanta när du funderar över dina verkliga chanser. Låt dig inte knäckas av dem. Det som har betydelse är vad förlagen faktiskt ger ut och vad de saknar i sin utgivning. Om de gillar din idé och tycker att din text har potential är utgivning faktiskt inte omöjlig. Att mitt manus blev antaget tror jag handlade om att berättelsen var knasig, stack ut och passade deras satsning. Tajming helt enkelt. Inget jag förstod då, men även tajming går att analysera. 

Böcker som publicerats är svinbra och jag kommer aldrig nå den nivån.

Jag tror inte att något manus håller den nivån när det kommer in till förlaget. En utgiven bok är resultatet av ett samarbete mellan fullblodsproffs som förläggare och redaktörer som har till yrke att förbättra texter, och en lyhörd (men när boken går till tryck oftast totalt utmattad) författare. Mina egna manus har varit oerhört mycket sämre när jag skickat in dem, jämfört med boken som kommer tillbaka från tryckeriet. Jag känner inte heller någon författare som inte får skriva om sitt manus när det väl blivit antaget. Däremot är det få som berättar om omskrivningar eftersom arbetet emellanåt är förenat med ångest och känslan av att vara värdelös. Själv har jag fått skriva om och stryka i mina manus i så stor utsträckning att jag ibland undrat varför de över huvud taget vill jobba med mig. Vad jag vet nu är att antagningen snarare är en inträdesbiljett till världens bästa manusskola, än ett löfte om en tryckt bok.

Man måste vara en skrivande person eller komma från ett kreativt yrke för att lyckas?

Det underlättar säkert och jag är avundsjuk på de som gör det, men själv är jag jurist och har tydligen tränat ett helt yrkesliv på att skriva obegripligt. Stockholm psycho är min första skönlitterära text någonsin och manuset påbörjade jag under en nybörjarkurs vid Folkuniversitetet. Det går både att lära sig och att lära om.

De flesta som debuterar är unga och har vetat vad de vill göra hela livet?

Och så finns det de som har jobbat i femton år på ett mossigt kontorsjobb innan tanken på att skriva skönlitterärt ens föddes. En sådan är jag. Jag trodde att jag hade passerat en punkt i livet då tillvaron inte längre kunde ändras. Nu vet jag att det inte finns någon åldersgräns för när drömmar går i uppfyllelse och jag är snarare tacksam över tryggheten det innebär att ha ett vanligt liv att hålla mig i, när den andra världen skakar.

Så varje gång du känner dig nerstämd och tänker att det är omöjligt vill jag säga dig följande. Du kan fixa det. Om du inte får kontrakt idag kan din dröm slå in i morgon. Det är värt exakt all investerad tid och energi. Ge aldrig upp.

Om Anna Bågstam

Anna Bågstam är aktuell med Mörkermannen som släpptes i oktober 2020, Norstedts förlag. Hon har tidigare skrivit Skuggspelet (Norstedts 2019), Ögonvittnet (Norstedts 2018) och Stockholm psycho (Storytel Original). Anna är en av deltagarna i podden ”Vad vi pratar om när vi pratar om böcker”.

Följ Anna på Instagram: @annabagstam

3 reaktioner på ”Hej Debutantbloggen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s