Därför åt jag hummern i min ensamhet

Före

Söndagskväll december 2020. I ett hyreshus i en av Stockholms södra förorter sitter en kvinna ensam vid ett bord. Utanför är det mörkt. Bordet är dukat, som till middag, men istället för att äta studerar hon djuret på tallriken. Hon för näsan närmare fatet. Sniffar. Sen sticker hon med viss tvekan ner en gaffel i hummern. Hon bökar runt, och för sedan en löjligt liten slamsa till munnen. När hon upprepat manövern några gånger lägger hon ifrån sig gaffeln. Kvinnan lämnar rummet men återvänder strax med en vitlökspress i handen. På ett lika osofistikerat som orutinerat sätt använder hon den för att splittra hummerns klor. Sen tar hon gaffeln och lyckas föra ut ett stycke fast klokött. Det tycks hon äta med välbehag. Hon dricker några klunkar folköl. Folköl till hummer? Det är en något arrogant kombination. Det vilar också en märklig stämning över hela scenen. Ja, vad är det egentligen vi ser? En försmådd individ som ensam inmundigar den hummer som egentligen skulle varit höjdpunkten på en romantisk supé? En medmänniska som på grund av den sociala distanseringen är så uttråkad att hon hakat på en ny och kostsam skaldjursdiet? Nej, det är den blivande debutantbloggaren Gudrun Furumark som stött på ett otippat författarproblem: att göra research under en pandemi.

Efter. Observera hushållspappret och vitlökspressen. Jag borde nog frågat Möbelhandlaren hur man äter hummer också.

Bakgrunden till denna sorglustiga hummermiddag är denna. Jag hade rådfrågat min informant, Möbelhandlaren, kring vad som kunde tänkas serveras som förrätt på en finare nyårsmiddag 1991/1992. Han föreslog vitlöksgratinerad hummer. Jag tackade för hans hjälp och skrev in hummern i kapitlet. Saken var biff, trodde jag. Tills jag fick tillbaka mitt manus med Systerkonspirationens synpunkter. Min beskrivning av hummerätandet ansågs bristfällig.  

Jag skrev om. De var ändå inte nöjda. Jag tvingades erkänna att jag hade bristande erfarenhet på skaldjursområdet. Hummer hade jag bara ätit i soppform. Jag behövde göra research. Mitt förlag stöttade mig helhjärtat. Så snart det var säsong skulle vi träffas för att tillsammans äta hummer och dricka champagne. Vi såg alla fram emot att på detta sätt förena nytta med nöje. Det vara bara det att när det här skulle bli av hade visst en av oss lite symptom. Vid nästa tillfälle var det någon annan som hade känningar i halsen. Och sen kom påbudet om att endast umgås med de man bor med.

Någon lyxig förlagsmiddag var alltså inte att tänka på. Men kapitlet behövde skrivas. Det var bara att utöka den vanliga matbeställningen av mjölk, bönor, pasta och toapapper med ett stycke fryst hummer. Googla vitlöksgratinerad hummer och sätta igång. Vad gör man inte för konsten? Jo, gränsen går vid att punga ut så pass att även barnen får hummer till middag. Jag passade på att äta min första hummer när de inte var hemma. Det hela kändes lite konstigt. Precis som för min huvudperson, även om hon äter sin första hummer omgiven av välbärgade främlingar. Blev kapitlet bättre efteråt? Kanske. Eventuellt behöver jag äta en hummer till, för att verkligen fördjupa gestaltningen.

2 reaktioner på ”Därför åt jag hummern i min ensamhet

  1. Ja slitigt att försöka bli författare! Men du har rätt i att hade jag haft sällskap hade jag genast börjat fokusera mer på att relatera och mindre på hummern, så det var inte så dumt ändå.

  2. hårt reserachjobb! tur att du hittade ditt sätt runt pandemisituationen. vilken upplevelse ändå, ibland blir det nästan starkare minnen av att göra något själv på det där sättet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s