Min första skrivarvän – lika speciell som första kärleken

Skrivkompis, författarvän, bläcksyster … Ja, det finns många olika benämningar.
Under min hittills korta karriär som hobbyförfattare har jag träffat på flera likasinnade som jag har klickat lite extra med. Utan att nämna några namn så vet ni nog vilka ni är. Tack för att ni finns!

Våra vägar har bland annat mötts på författarkurser, onlineseminarier, Facebook och Instagram. Vi har gjort allt från att komma med tips och bolla idéer med varandra till att testläsa och lämna feedback.

Nu hoppas jag att mina fina och värdefulla skrivkompisar inte blir svartsjuka. Det här inlägget kommer nämligen handla om Hanna, min första skrivarvän. Ni vet hur det brukar vara med den första kärleken … Den är speciell. Kanske för att allt är så nytt och oväntat då?

”Första dejten” med Hanna.

Hanna och jag fick kontakt på den där författarkursen på distans som jag har berättat om. Några dagar innan utbildningen körde igång kunde alla läsa varandras presentationer på lektionssajten, och redan då blev jag förtjust i henne. Den där fyrabarnsmorsan från Stockholm var på sätt och vis lik mig, men ändå inte.

Kursen drog igång och det visade sig att hon var en av de som redan hade ett påbörjat manus. Jag kan inte minnas att jag hade läst feelgood innan dess, men efter att ha läst hennes första kapitel var jag såld. Det var precis sådant jag ville läsa om: vanliga människor i nutid med dilemman och drömmar. Det hon skrev kunde lika gärna ha handlat om någon av mina vänner.

Helt enligt instruktionerna gav vi varandra feedback på lektionssajten varje vecka. Jag var eld och lågor över det hon skrev, men det kändes pinsamt att ösa för mycket lovord över henne inför alla andra. Efter att ha hittat henne på Facebook drog jag iväg ett meddelande på Messenger – som värsta stalkern.

Som tur var blev hon bara glad över att få närmare kontakt med mig. Puh!
Efter åtta veckor, när kursen var slut, hade jag ännu inte påbörjat mitt eget manus. Hanna lovade dock att fortsätta skicka kapitel till mig och jag gav henne feedback. Att se hennes story växa fram var så lärorikt och inspirerande att jag bara var tvungen att komma igång med ett eget projekt.

Så, när jag hade kläckt min bokidé fick hon ganska snart ta del av mina tankar, karaktärer och mitt synopsis. Hon pushade och kom med synpunkter. Sedan fick hon börja läsa, kapitel för kapitel.

Vår relation blev som bränsle. Den gjorde att vi kom framåt. Det var så magiskt bra att ha någon som väntade på fortsättningen, och det fick mig att skriva vidare. Utan henne hade jag inte fått den rivstart jag fick.

Någon gång i januari förra året började vi prata om att det vore roligt att träffas, och åka på skrivhelg ihop. (Ja, det här var före corona.) Vi kom fram till att vi skulle mötas halvvägs mellan Stockholm och Kalmar. När jag letade efter lämpliga ställen för vår träff insåg jag att det skulle bli en för stor ansträngning i mitt utmattade tillstånd att åka 20 mil tur och retur.
Så jag kom med ett förslag: ”Om du kommer till mig i Kalmar så betalar jag halva din resa.” Som den fina vän hon är så blev det så.

En fredagseftermiddag mötte jag henne vid tåget, och där kom hon som ett skrattande yrväder. Bland det första hon sa var att hon och hennes man hade skojat om att jag kanske inte var den hon trodde, att jag istället var en man med onda avsikter, ha ha.

Den utvalda platsen för vår skrivarhelg var Ekerum Resort Öland, och på vägen dit visade jag henne några av platserna från mitt manus. Vet inte om hon var så jätteintresserad, men det fick hon stå ut med.

Under ett av skrivpassen satt vi i tornet ovanför restaurangen med utsikt över golfbanan och Kalmarsund.

Skrivhelgen blev i alla fall en succé. Förutom våra inplanerade skrivpass åt vi god mat, pratade om vårt skrivande och våra liv. Det var häftigt att mötas via vårt gemensamma skrivintresse och häva ur sig så mycket. Inte så ofta man gör det med nya bekantskaper i den här åldern, inte jag i alla fall. Mycket berikande!

På grund av olika omständigheter har vår kontakt varit sporadisk sedan i våras. (Jag hade flera månaders skrivpaus och Hanna blev färdig med sitt råmanus.) Men nästa gång vi hamnar i skrivfas kommer vi finnas där för varandra igen.

Det finns dessutom en bonusgrej med Hanna, och det är att hennes manus utspelar sig i Thailand. Gissa om jag längtar tills vi kan träffas igen, då är det ju hennes tur att visa runt och betala halva min resa.

– – – – – – – – 

Vänta, jag höll på att glömma en viktig sak. Någon gång i början satte vi upp några riktlinjer, eller budord, för vår ”skrivförädlande verksamhet”. De kanske kan vara till hjälp för andra skrivarvänner?

1. Texter eller kapitel behöver inte vara perfekta eller färdiga när de skickas. 
2. Nervositet och prestationsångest känner vi vid andra tillfällen, INTE med varandra. 
3. Feedback behöver inte heller vara perfekt. Ingen stress och inget måste med detaljerad feedback, glada hejarop räcker långt.
4. Vi gör det här för att träna, testa oss fram och bli bättre – inte för att visa vad vi redan kan. 
5. Vi fungerar som extrahjärna åt varandra, dvs prövar idéer och bollar tankar.