Att se Prince briljera

För ett tag sen gjorde vi ett inlägg om inspiration. Då var jag ny här och ville göra ett gott intryck. Det var inte osant det jag skrev, att Éduard Louis varit en stor läsupplevelse. Men ärligt talat, jag ägnar nog mer tid åt Youtube än åt fransk litteratur. Men det kan vara nog så inspirerande. En särskild kick får jag av att se folk som är riktigt djävla säkra i sina uttryck. Förstår du hur jag menar? Nja. Här kommer fyra exempel på klipp från tuben som gör mig kreativt upprymd.

Prince briljerar på en hyllningskonsert till George Harrison. Först är det hela en kompetent men ointressant version av While my Guitar Gently Weeps. Tom Petty, Jeff Lynne med flera står på rad och gör sin grej. Ungefär tre och ½ minut in i klippet kliver Prince fram och kör ett solo. Det är ett under att han har kunnat hålla sig i bakgrunden så pass länge. Prince briserar nästan av iver, men är samtidigt totalt avspänd. Han flirtar med publiken. Han flirtar med de andra musikerna. Plötsligt händer det. Tom Petty ler faktiskt. Det är liv på scenen. Nej, nu blev jag ledsen över att Prince är död, och arg över att opioidepidemin i USA fortsätter. Vi går vidare med lite stand up.

Aisling Bea skämtar om att vara fat/thin. Den irländska komikern/skådespelaren Aisling Bea pratar jättesnabbt och med en nästan obegriplig irländsk dialekt. Hon skämtar om att vara lat och inte vilja gå på pilates. Och liksom i förbifarten kommer hon med en hel del viktiga påpekanden om skönhetsindustrin och skambeläggandet av kvinnokroppen. Skojigt och väldigt proffsigt.

Bruno K Öijer på Orionteatern Men, kanske någon av er tänker. Det här är väl ändå en blogg om skrivande och litteratur. Ja, helt riktigt. Kolla nu in Bruno K Öijer som läser diken Inget särskilt ha hänt. Fraseringen. Formuleringarna. Gesterna. Betoningarna. PERFEKTION!

Taylor Swift och hennes publik i Paris. Och till sist njut av Taylor Swifts The Man. Hon är ensam på scen i Paris. Det är februari 2020, strax innan lock down (fast det visste vi ju inte då). Alla swifties i publiken sjunger med och vrålar. Taylor ser så lycklig och trygg ut. Jag ser inte publiken men tänker mig att många gråter, och att Taylor där och då känner sig älskad.

I väntan på att kunna få uppleva livekultur igen så fortsätter jag så här. Tvättar händerna. Håller avstånd. Skriver. Läser. Kollar på Tuben. Blir inspirerad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s