Den osexiga delen av skrivandet

Ann Edliden

Vi måste prata om skrivandets minst sexiga del. Den delen där man (om man inte passar sig noga) lätt hamnar i ett matematiskt mindset och glömmer allt vad kreativt flöde heter. Jag pratar förstås om dramaturgi.

När jag skrev Någon annans tidsfördriv hade jag inte gått någon klassisk skrivarutbildning (journalistprogrammet räknas inte riktigt). Jag hade vaga minnen från en gymnasiekurs i filmkunskap där det pratades om “den dramaturgiska modellen” och jag hade läst litteraturvetenskap (fast bara a-kursen). Jag behövde lära mig nya saker om skrivande och signade upp mig på en prenumeration av tidningen Skriva, läste Stephen Kings Att skriva och Bodil Malmstens Så gör jag. Men det mesta av det jag läste rann ut ur hjärnan i lika snabb takt som informationen inhämtades. Så kändes det åtminstone.

En sexig del av skrivandet: sitta på en brygga en sommarkväll och känna fantasin flöda.

Det var inte förrän jag gick kursen Romanens frågor på Biskops Arnö i augusti som jag tvingades rita upp den dramaturgiska kurvan som min roman följer. Det visade sig att min intrig var klassisk och på ytan verkade väl uttänkt, fast det kändes som att allt hade skett av en slump. De två huvudspåren i boken kretsar kring huvudpersonen Doris privatliv, där hon råkar ut för en kille som lurar henne via en dejtingapp, och jobbet, där hon hanterar deltagarna i en dokusåpa. Det blev två dramaturgiska kurvor som följdes åt, se bild nedan.

Att jag skriver det här inlägget just nu är förresten väldigt passande. Jag har skrivit de tre första kapitlen på min andra roman och försöker i huvudet få ihop alla konflikter och scener jag vill lägga in i manuset. Jag jobbar inte utifrån synopsis, utan skriver bara ner lösa tankar samt förslag på scener och karaktärer som kan komma till användning. Inte heller är slutet helt planerat från början, även om jag vet ungefär vart jag är på väg. 

Den dramaturgiska modellen består av anslag, presentation, fördjupning, konfliktupptrappning, klimax och avtoning, så långt kanske vi kan enas. Mitt skrivande behöver ramar, med en början, mitt och slut. Men om jag ska beskriva de olika delarna när jag är i själva processen så är det svårt att få en överblick. När jag skrev den dramaturgiska kurvan som jag visade bild på tidigare i inlägget var jag redan färdig med min bok till ungefär tre fjärdedelar. 

Är man lite mer organiserad i sitt romanskrivande, eller vill bli, så kan det hjälpa att ta till några lite mer handgripliga verktyg. För att komma tillrätta med en krånglig huvudperson så rekommenderar jag att fylla i ett formulär likt det nedan. 

Den som vill gå in för dramaturgin på allvar kan använda sig av metoden Save the cat. Jag får en smula panik när jag ser de olika procentsatserna, men i slutändan skulle jag säkert kunna sätta mig ner och skriva in händelserna i min första roman i metodens formulär och upptäcka att den passar in åtminstone någorlunda väl. Lycklig slump eller gudomlig ingivelse? Jag väljer att tro på det förstnämnda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s