Om artefakter i en digital värld

Det är de små, små detaljerna som gör’et, sjöng Povel Ramel och Wenche Myhre en gång. Men det är ibland även de små, små detaljerna som förstör’et…

Då manuset till min bok Pensionat Solvändan i stort sett var klart slog det mig till min stora fasa att det fanns en detalj i texten som inte stämde – Algot/Beatrice skickar ett brev till sin nyvunna kompis Mona. ”Jaha, ett brev?” kan du ju tänka och undra vad jag ojar mig över. Man faktum är att detta ynka brev höll på att närapå välta hela manuset över ända!

Vi lever ju på 2020-talet för bövelen! Men jag själv växte upp på sjuttio- och åttiotalet. Och när jag var runt sju-åtta år var det fullständigt självklart att skriva och skicka brev till sina kompisar. Det var ju det bästa sättet att hålla kontakt, i alla fall för mig som inte tyckte om att prata i telefon när jag var barn. Jag skrev massa brev och hade flera brevvänner. Men visa mig det barn som idag skickar iväg ett brev i kuvert till en nyvunnen kompis?

Problemet var dock att om jag strök brevet i mitt manus, dvs. kapitulerade för min digitala samtid och istället lät barnen i texten ha direktkontakt på Snapchat så skulle det ha påverkat hela manuset från början till slut. Det skulle nämligen inneburit att alla barnen skulle haft varsin smartphone. Och det i sin tur skulle ju ha påverkat allt de gjorde. Eller inte gjorde – ty frågan är ju om de i så fall skulle ha gjort något alls, förutom att sitta i varsin fåtölj på pensionatet och glott på TicToc-videor och delat Memes med varandra? En ganska tragisk insikt…

Hela manuset riskerade alltså att falla ihop!

Men jag tog strid mot verkligheten! Det kändes nämligen helt nödvändigt att Algot/Beatrice skulle skicka just ett brev till Mona. Ty det kändes viktigt att han inte fick svar direkt från Mona utan måste vänta tills hon hade svarat. Detta för att längtan är en så pass viktig känsla som jag ville ha med. En känsla man inte får slarva bort!

Jag fick alltså inse och acceptera att historien jag skrivit utspelade sig i en annan tid – möjligen en tid då jag själv växte upp. Men jag hade faktiskt inte tänkt på detta innan – det var brevet som gav mig insikten. Och jag insåg också att jag fick absolut tråkslag då jag ens tänkte tanken på att skriva in smartphones i mitt manus. Faktum är att de enda på pensionatet jag tillät äga mobiltelefoner (typ Nokia 3310) är en grupp statister som bor där några nätter, ty de måste ju vara nåbara för filmteamet inne i stan.

Eftersom manuset lyckligtvis är ren fiktion tog jag mig alltså friheten att inte riktigt tidsbestämma det hela. Pensionat Solvändan utspelar sig helt enkelt i en tid innan (eller efter?) smartphones, surfplattor och sociala medier. Kanske var det ett slags bakvänd Science fiction jag hade skrivit?

2 reaktioner på ”Om artefakter i en digital värld

  1. Mina barn skickar alltid fysiska brev till varandra. Sen Skypar de. Och sen skickar de fysiska brev igen! Tror de tycker det är kul och liksom retro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s