Djävlar i min lilla låda, jag tror jag har skrivit klart.

En sak ska ni veta: Att skriva är en uthållighetssport. Inget annat. Det handlar inte om talang, geni, förmåga och inte så mycket om tur. Utan enbart om vem som pallar längst. Vem som pallar att skriva om efter alla refuseringar. Vem som pallar stå ut med värdelöshetskänslorna, ångesten och paniken.

Jag brukade springa en del innan mitt knä ballade ur. Eller okej det där var en lögn: jag sprang två lopp. Jag tränade desto mer men det blev bara två lopp. Under de där månaderna när jag sprang lopp och tränade inför lopp, var jag jättestörig och lade upp bilder på Instagram av mig själv i löparkläder och höll på med diet och så vidare. Jag behövde det. Jag behövde vara en löpare. En sån som springer lopp. Annars skulle jag aldrig orkat hålla uppe de där sista kilometrarna.

Det mesta här i världen handlar om att forma sig en identitet kring det man håller på med och sen trassla in sig så djupt i den identiteten att man inte kan sluta hålla på med det där.

Det gäller särskilt skrivande. Det måste sätta sig i huvudet: Du är en sån som skriver. Du skriver bra och du skriver klart. Du är en sån som håller på med litteratur. Det behövs för att våga ge sig in i en diskussion med folk som KAN litteratur. De tenderar ofta att vara ganska dryga. Så även jag tyvärr. Jag försöker att inte vara det här på bloggen.

En annan uthållighetssport är att läsa t.ex Ulysses av James Joyce. Det är bara att sätta sig ned med en läsguide och ge sig fan på det. Kanske med lite vin eller nåt, jag vet inte. Men kom ihåg: DU ÄR en sån som läser James Joyce. Sen när man har kommit en bit in inser man att boken är skriven av en troligtvis psykotisk person, och den handlar om en snubbe som mest går omkring och runkar och kissar. Och den är faktiskt ganska rolig. Men det fattar man inte förrän ungefär sista kapitlet, sista kilometern när luften håller på att gå ur en totalt. Sista kapitlet av Ulysses är skrivet i en enda mening och när den slutar inser man att man har glömt att andas och sen lägger man sig vid mållinjen och grinar lite och tar en bulle.

Det ena loppet jag sprang gick precis förbi min lägenhet. Det var enormt nära att jag sket i alltihop och bara vek av från banan och gick hem. Det krävdes hela min viljestyrka att fortsätta springa de där sista kilometrarna. Det hade varit så lätt att bara lägga ner, enormt mycket lättare än att fortsätta.

Det andra loppet gick förbi ett stup. Ja och som ni fattar, efter sisådär sju kilometer var avgrunden jävligt lockande.

På ganska många tävlingslopp finns det bullar i slutet. Liksom BULLAR? Alla löpare håller ju på med nån paleo-diet. Men jag antar att de får unna sig bullar just vid mållinjen.

Eller nu ljög jag igen. ”Ganska många” är lite av en överdrift. Jag har som sagt sprungit två lopp. Men det fanns faktiskt bullar på båda.

Nu är jag precis vid slutet av ytterligare en omskrivning. Det är så nära nu. Så jävla jävla nära. Allt som ska skrivas är skrivet. Jag ska bara gå igenom allt en sista gång innan jag överlämnar det till redaktören (igen).

Visste ni förresten att ”jävlar” (svordomen) stavas med j medan ”djävlar” (varelsen) stavas med dj? Så trött på att se folk göra fel ang detta. I ordspråket ovan är jag dock osäker på vad som åsyftades, men med tanke på lokalisationen (i lådan) kändes det som att det skulle kunna vara varelsen. Men rätta mig om jag har fel.

När nu allt är genomgånget och inskickat ska jag ta och ge mig själv ett bakverk på mållinjen. Jag är faktiskt inte så förtjust i bullar men när jag har skickat in manus ska jag baka Madeleinekakor. Se på obligatorisk konsthögskolefilm. Och kolla igenom Britney Spears Instagram (undrar vilket PR-geni som driver den alltså, det är stor konst).

Nästa vecka ska jag skriva ett blogginlägg om kakorna och dilla om Proust och havet och sånt. För JAG ÄR en sån som kan litteratur. Jag har börjat lite klassiskt här med Kafka och Joyce och snart Proust. Vill inte skrämma känsliga läsare såhär i början men inom kort kommer det balla ur, vänta ni bara.

Men det viktigaste: JAG ÄR en sån som skriver klart sina böcker istället för att kasta allt i sopan och mailar förlaget att nu är det slut och hoppar ut för ett stup precis i sista sekund.

För idag har jag skrivit klart. Madeleinekakor ska det bli.
I nästa blogginlägg kanske ni får receptet, så stay tuned.


Nästan-klar-känslan.

2 reaktioner på ”Djävlar i min lilla låda, jag tror jag har skrivit klart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s