Konsten att framföra en text

Foto: Ken Andersson

Jag har gått några skrivarkurser. Lyssnat på en del författarintervjuer. Läst böcker om att skriva. Hört poddar om författande. Vissa ämnen återkommer. Dramaturgi. Gestaltning. Dialog. Redigering. Men en sak som inte diskuteras så ofta är hur man bäst läser upp sin text. När jag i september förra året skulle göra min första uppläsning hade jag ingen aning om hur författare brukar förbereda sig. Repeterar de? Ringer logopeden? Står framför spegeln och nyper i magfläsket? Eller tar de bara en rejäl sup och kör på känsla?

Jag har själv inte varit på så många uppläsningar, så min bild av hur det ska gå till är präglad av amerikansk populärkultur. I film och serier är uppläsningen ofta en arena där komplicerade relationer spelas upp. Den läsande författaren är vanligen en stilig, vit man. I Before Sunset gör författaren Jesse ett framträdande på legendariska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Han läser om ett kärleksmöte med en ung fransyska. Och vem står där och lyssnar om inte nyss nämnda fransyska, Céline, gestaltad av den briljanta Julie Delpy.  Efteråt vandrar de genom Paris tillsammans och pratar och pratar, ja de pratar till och med om Jesses roman. Men inte ett ords sägs tyvärr om hur han förberett sig, eller om hans sätt att framföra texten.

I serien The Affair har en av huvudpersonerna, Noah skrivit en roman om en het otrohetsaffär. Även här sker uppläsningen i en mysig bokhandel. Trånande studentskor lyssnar andäktigt, men i auditoriet sitter också hans exfru. Och hon har visst tagit in på hotell i staden i fråga. Ska de återförenas? Ja, ja det är spännande men varför har manusförfattarna inte gjort en scen där Noah värmer upp? Nej, den aspekten ignoreras helt i skildringen av Noahs författarskap.

Med detta sagt, utan stöd från vare sig facklitteraturen eller spelfilmen förberedde jag mig för min uppläsning genom att använda sunt förnuft. Så här:

Jag förenklade. Jag sket i att försöka lära mig dikterna utantill. Den eventuella poesin skulle uppstå i mötet mellan orden och publiken, allt behövde inte sitta exakt. Jag lämnde luckor i texten, utrymme för improvisation.

Jag lyssnade på min egen röst och bad om respons. Jag spelade in mig själv när jag läste. Lyssnade, justerade och läste in igen. Sen skickade jag ljudfilerna till min vän Anna som gav mig feed back, både på framförandet och texterna. Nerverna lugnade sig något när Anna gett mig grönt ljus.

Jag kollade in andra. Som vanligt konsulterade jag Youtube.  Jag såg amerikanska spoken word poeter som gestikulerade likt mimartister. Jag såg ”finpoeter” som var så återhållsamma i sitt uttryck att de verkade uppfylla diagnoskriterier för depressiv episod, grad måttlig. En målbild formulerade. Jag ville under mitt framförande hamna någonstans mellan dessa ytterligheter.

Jag valde ut scenkläder. Jag bestämde mig för att ha en klänning i rätt storlek.

Jag la ner vikt vid ordningen. Jag valde ut en inledningsdikt som definitivt skulle fånga publikens uppmärksamhet, och en avslutningsdikt som skulle ge mig en snygg sorti.

När det var dags kände jag mig hyfsat redo. Jag var pirrig när jag klev fram till micken, men också alert och närvarande. Jag läste, och mitt i en dikt fick jag göra en paus för att grannarna på intilliggande gård hurrade högt (inte åt mig, utan troligen åt någon som fyllde år). Jag läste, och fick skratt, som ett kvitto på att mina ord bar. Jag läste, och märkte att jag blev fotograferad, men hade inte tid att oroa mig för hur jag såg ut eftersom dikten var viktigare.

Foto: Ken Andersson

Och så var det över, jag lämnade plats åt ett av mina favoritband, Eve and the Last Waltz. Att höra musik och se levande människor kändes som en gåva. Men jag var inte helt fokuserad på spelningen. Jag visste att det fanns en person i publiken som behövde en puff. En puff upp på scenen. När bandet spelat klart introducerade jag Johan Pettersson. Han klev fram och läste en av sina dikter. Så vitt jag vet hade han inte förberett sig enligt punkterna ovan. Konstigt nog klarade han sig bra ändå.

Sen var vi två nöjda debutanter Johan och jag. Ja, helt nöjd var jag ju inte. Att Julie Delpy inte stod i publiken och gav mig långa ögonkast medan jag läste, var något av en besvikelse. Men nästa gång, när jag står i en mysig bokhandel, med Läsåret i handen, då kanske Julie är där. Och efteråt vandrar vi genom Stockholm och bara pratar och pratar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s