Om den första meningen

Typsnitt (c)Kvick

I nästan alla skrivhandledningar jag läst dyker ämnet upp – Den första meningen. Hur inleder man en bok? Frågan brukar följas av en rad exempel på geniala inledningar av klassiska romaner, t ex ”Äntligen stod prästen i predikstolen.”, vilken är första meningen i Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga. Frans Kafka brukar nämnas – Processen, men även Förvandlingen, citeras vanligen: ”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon” (Processen), ”När Gregor Samsa en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge.” (Förvandlingen).

Alla som skriver har nog någon gång brottats med problemet. Hur börjar man en bok? Hur får jag läsaren intresserad redan i den inledande frasen? Kan jag likt Selma Lagerlöf eller Kafka väva in hela romanen i en enda första mening?

Frågan om första meningens betydelse får en närmast komisk gestaltning i Albert Camus roman Pesten. I staden Oran, där pesten bryter ut, bor en oansenlig man vid namn Joseph Grand som ägnar all sin lediga tid åt sin stora roman. Hans vision är att den ska bli ett mästerverk, men han har bara kommit till första meningen än. Så fort denna enda mening är perfekt, tänker han sig dock att resten av arbetet ska gå i stort sett av sig självt. En fulländad inledning är allt som behövs, anser Grand.

Meningen lyder (i en av många versioner): ”En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne’s blommande alléer.” Joseph Grand har en hel hög med pappersark på sitt bord med ett otal versioner av samma strof. Han byter ut skiljetecken, han ändrar ordföljd, stryker ord, lägger till ord, osv. i hopp om att en dag ha formulerat den där absolut mest fulländade meningen. En mening som enligt Grands fantasi ska resultera i att förläggaren, då denne väl läst hans geniala inledning, ska rusa upp och utbrista: ”Hatten av, mina herrar!” Men då han aldrig blir nöjd med inledningen kommer han dessvärre heller aldrig vidare i sitt manus.

Jag tror att Camus vill säga oss två saker med sin sympatiske karaktär Joseph Grand. Dels en uppmaning: Ta orden på allvar, till och med ett kommatecken kan vara avgörande! Slarva inte med formuleringarna! Skriv om! Och dels en varning: Fastna inte vid inledningen! Den betyder inte så mycket som man kan tro!

Ty har du någonsin avbrutit läsningen av en bok pga. en oinspirerad inledande mening? Har du en enda gång slått ihop en bok direkt efter att du läst endast första meningen och tänkt ”Det där var en usel första menig, den här boken vill jag inte läsa!”?

Jag kan nämna hur många böcker som helst där jag inte ägnat första meningen ens en tanke. Tänk på en av dina favoritromaner och försök att minnas hur första meningen löd? Jag kan nästan lova att du inte kan det. Och min poäng är att hela tanken kring den första meningens betydelse är något av en efterkonstruktion. Inte så att Selma Lagerlöfs inledning ovan inte är bra. Tvärtom, den är genial! Men i läsandet av en ny roman spelar detta ingen som helst roll. Man bara börjar läsa.

Mer än så är det inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s