Att teckna ett kök

Illustration ur boken: Jag brukar vinka till en sten, Karin Askerin, Idus förlag 2016. Bild: M. Kvick

Jag är ju inte bara debutant, jag är illustratör också. Och som sådan tänkte jag ibland delge er lite tankar kring att även illustrera text här på bloggen.

2016 kom boken Jag brukar vinka till en sten, skriven av Karin Askerin, ut på Idus förlag. Boken handlar om att förlora ett syskon/ett barn och jag fick äran att illustrera den. Arbetet med en av bilderna till boken kan här få stå som ett exempel på hur jag jobbar med illustrationer. Skillnaden mellan att teckna och att skriva är inte så stort som man kanske kan tro.

Bilden, som ni ser ovan, illustrerar dagen då lillebror blir så sjuk att han måste åka helikopter till sjukhuset. Det är egentligen allt som står i texten på sidan. Det fanns antagligen hundra olika möjligheter att illustrera detta. Men jag hade från början valt att göra bilderna till boken ur barnets perspektiv, då det är barnet som berättar. Det gjorde det mer eller mindre självklart att vi här skulle få se helikoptern så som barnet i boken gör. Och precis som när jag skriver, fick jag här gå in i själva skedet och försöka hitta det mest trovärdiga. Jag bestämde mig därför att barnet var kvar hemma medan båda föräldrarna akut åkte med lillebror i helikoptern till sjukhuset.

Detta i sin tur krävde ju en barnvakt. Jag lade alltså in en morfar/farfar i bilden som inte stod omnämnd i texten, ty någon måste ju vara där hemma med barnet. Jag tänkte mig att han snabbt blev ditringd av föräldrarna. Bilden fick alltså visa hur barnet tillsammans med sin morfar/farfar, genom köksfönstret, ser helikoptern långt där uppe på väg mot sjukhuset.

Som illustratör måste man ibland även vara inredningsarkitekt. Jag var i arbetet med boken tvungen att skapa ett trovärdigt hem åt familjen, vilket i sig gjorde att jag först fick fundera på vilka de var. Till och med ekonomi och samhällsklass fick jag ta med i beräkningen. I den aktuella bilden skulle jag gestalta en köksmiljö. Men jag kunde inte visa vare sig spis eller diskbänk då barnet och morfadern befann sig i fel del av köket. Jag fick alltså hitta andra attribut som ändå signalerade kök. Det behövdes dock inte så mycket. Kökssoffan och den rutiga gardinen var nästan nog. Därtill tecknade jag in typiska köksskåp, en burk kaffe, en väggalmanacka och en radio.

En sak jag funderade på i arbetet med boken var hur man gör miljöer levande. Jag ville ju inte att köket, eller några andra rum, skulle se ut som något hämtat ur en IKEA-katalog. I köket löste jag detta med tre saker: trasmattan på kökssoffan som har kasat ner något och hänger lite nedanför kanten, två Post-it-lappar med anteckningar på skåpsluckan samt två små hemmapysslade kycklingar i köksfönstret. Tre små detaljer som ändå signalerar att det lever människor här – att vi tittar in i en pågående vardag. Kycklingarna, tillsammans med påskliljorna, placerade dessutom in scenen i en bestämd årstid.

Jag tänker ofta att jag jobbar på samma sätt då jag skriver. Det gäller att hitta detaljerna som säger mycket, istället för tvärtom. En anteckning på en Post-It-lapp kan bära en hel dag – ett läkarbesök, en inskolning på förskolan, ett paket grillkorv till utflykten, osv. En liten gul kyckling av flirtkulor eller garn kan bära på förra årets påskfirande med målade ägg och påskbrasan med glödloppor mot den mörka himlen.

Det behövs oftast ganska lite för att berätta mycket.   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s