Om Proust och Madeleinekakor – inkl recept!

Så idag kommer den utlovade och förhoppningsvis efterlängtade bloggen om Proust. Oh no tänker du, jag klickar bort, jag gillar ju feel-good och te och bilder på folk som gör yoga. Inte jobbiga finföfattare. Men du, ja just du som tänkte så – du ska stanna kvar. Titta på den här trevliga bilden på en kaka, och stanna.

Om du totalt skiter i böcker och litteratur, då kan du ändå fortsätta läsa här, för jag tänker ge kakreceptet på slutet.

Varför håller hon på såhär, undrar du kanske, varför håller hon på och finar mig med fina författare på bloggen egentligen. Jo det finns en poäng med det. Och det är inte att verka intelligent och beläst (eller jo okej, jag erkänner kanske lite). Det här är en blogg om skrivande. Och jag är fullständigt och bestämt övertygad om att man måste läsa jättejättemycket böcker för att kunna skriva böcker. Och det finns så otroligt fantastiska böcker därute, och alldeles för många som liksom är rädda för att läsa dem. Av olika skäl. Och det är tråkigt för dem men också tråkigt för deras böcker.

Om du ”bara” läser deckare kommer din deckare bli en tam efterapning av alla de andra. Du kommer inte veta hur man gör för att bryta mot normer, du kommer inte att våga laborera med språket. Du kanske kan snickra ihop en helt okej bok, men den kommer att hamna nånstans i mitten av allas manus- och bokhögar, och alla som läser den kommer att tänka ”meh”. Det vill du inte. Och det innebär färre intressanta böcker för mig att läsa. Så därför tänkte jag försöka locka med mig fler arma själar i den här litterära avgrunden medelst kakor som lockbete.

Den som är lite sådär analretentivt finkulturig av sig kanske tycker att det är lite billigt av mig att ge mig in i Proustdiskussionen med den till klichénivå uttjatade diskussionen om Madeleinekakan. Men det finns en poäng i det också. Man måste börja nånstans. Och jag skriver allt det här just till dig, du som kanske tänker att Proust är svår, lite obegriplig. För att du ska få börja här.

För mig började det såhär: Jag och en väninna reste till Paris för våra sista pengar. Vi hade hängt efter Olle, han som sedermera blev min man, men det visste jag inte då, jag bara följde efter honom överallt. I Paris tunnelbana fanns såna där automater där man kunde köpa läsk och så vidare. Och längst ner i högra hörnet fanns en liten fabrikstillverkad, inplastad, snäckskalsformad Madeleinekaka.

Vad var det med Madeleinekakor nu igen, sa min kompis. Var det inte nåt med Proust? 

Vi kom inte på vad det var, men vi köpte kakan. Tog av plasten. Kakfan smakade mest luft. Men jag kunde inte släppa tanken. Vad var det med den där ikoniska kakan. Nåt symboliskt? Freudianskt? Snäckor brukar betyda kvinnliga könsorgan, var det nåt snusk?

Jag var tvungen att börja läsa ”En spaning efter den tid som flytt” för att ta reda på saken.

#fbf Paris 2004

Har ni hört talas om konceptet ”mindfulness?”. (Ja det är klart som fan att ni har. Det är ju nyliberalismens bästa andlighet) Kanske har ni till och med betalat pengar för en app eller en kurs eller ett jävla retreat där ni ska sitta i stillhet och utöva mindfulness. Där ni övar på att observera världen genom alla sinnen, övar på att ta in allt omkring er, övar på att se er själva och människor omkring er med öppenhet och lugn. Där ni äter russin, långsamt och andaktsfullt och upplever storheten i det lilla.
Om detta känns som någonting för er så säger jag bara: PROUST.

Hela sviten är nämligen en hyllning till det lugna, det enkla. Det vackra i vardagen. Små känslor. Smaker. Melodier. Upplevelsen av en vacker tavla. En buske. En skål frukt. Proust beskriver allt så att det sprakar. Man ser hagtornsbuskens blommor. Man känner Madeleinekakans smak (och den är väsentligt godare en den där fusk-kakan jag köpte i automaten i Paris.)

Ett ofta-upprepat citat om sparris är tex:

Sparris, skiftande i ultramarin och rosa, och vars knoppar, fint stänkta i malva och azurblå, som i en serie knappt skönjbara, överjordiskt regnbågskimrande förändringar övergick till vita fötter, fortfarande lite fläckiga av trädgårdsbäddens jord.

(Min världssämsta översättning)

Jag menar, läs det. Det handlar liksom inte om sparris längre. Det är nåt övernaturligt skit. Det är sparris med något slags instafilter som gör allt tydligare, skörare och framför allt vackrare. Kan ni skriva så? Kan ni se världen så? Det kan inte jag. Inte än, i alla fall.

”På spaning efter den tid som flytt” har inga cliffhangers. Inga mord. Ingen action. Ingen riktig dramaturgi, faktiskt. (Men faktiskt lite fifty-shades-ish sadomasochism i sista boken, om man orkar dit.) Det är 3000 sidor mindfulness, och visst, det är jävligt maffigt. Och i perioder ganska tråkigt. Men vissa citat är bitskt roliga. Och den som läser Proust ser världen lite annorlunda efteråt.

Men nu förtjänar ni det där receptet faktiskt.

Först 15 år efter att jag läste ”På spaning efter den tid som flytt” har jag lyckats experimentera ihop en Madeleinekaka som nästan motsvarar upplevelsen Proust gav mig. 

Den är inte glutenfri. Den är inte sockerfri. Inte fettfri. Den är tyvärr inte vegan och absolut inte paleo.
(Basen är ett recept från Dominique Ansel som jag har perfekterat)

Madeleinekakor á la Grönlund (ca 20 st)

125 g osaltat smör.
1 matsked ljus sirap
1 matsked honung
100 gram strösocker
En liten nypa flingsalt, lite extra krossat.
120 g vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
3 ekologiska ägg från frigående höns med tillgång till utevistelse och allt det där.
1 krm vaniljpulver (eller en tsk äkta vaniljsocker)
Rivet skal av en citron
Florsocker (till att pudra med)

Gör såhär: Smält ihop sirap, honung, smör, vanilj, citronskal och socker i en kastrull. Låt koka på låg värme i någon minut tills smakerna blandat sig och det hela har börjat lukta citrus. Låt svalna. 

Blanda vetemjöl, salt och bakpulver och sikta ner i smörknäckblandningen. Tillsätt äggen och rör ihop. Häll allt i en plastpåse och låt vila ett dygn i kylskåp. Först då får du pytsa ut dem i formar. Om du inte har äkta Madeleineformar kan du köra muffinsformar eller nåt. (Men upplevelsen blir inte riktigt detsamma)

Grädda i ca 5 minuter tills de puffar upp och blir ljust gyllenbruna. Pudra med lite florsocker. 

Madeleinekakor SKALL ätas helt nybakade. När de är svala nog att ta i har du en lucka på ca 5 minuter när de är helt perfekta. Så ät dem då. Håll inte på och spara. Håll inte på och Instagramma. Lev i nuet för fan.

Smeten håller ca 1 vecka i kylskåp.

PS: Jag bakar skit när jag känner mig moderlig, och lägger ut det på Instagram som den hycklare jag är. Det är mest vegetariskt/vegan och inte särskilt nyttigt. Sen kör jag på med boktips, underlig konst, frukter och mörka Gotlandsbilder.
Och läs Proust nu då. Jag lovar. Världen blir vackrare och kakorna blir ännu godare. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s