Överlycklig och livrädd – ett inlägg om textrespons och känslor

För några år sen såg jag ett avsnitt av en dokumentärserie om den prestigefyllda musikskolan Juilliard i New York. En sekvens som etsat sig fast i mitt minne visade en ung violinist som fick undervisning av en distingerad man, en nestor med judisk, östeuropeisk utstrålning. Hon spelade. Det lät i mina otränade öron perfekt. Det tyckte inte hennes lärare. Han korrigerade henne. Hon lyssnade till synes uttryckslöst. Sen höjde hon stråken och återupptog sitt spelande. Därpå följde en intervju med professorn. Han konstaterade att det var en sak att ha begåvade elever, en annan sak att ha elever som den här unga kvinnan. Hon hade något avgörande, nämligen förmågan att lyssna på hans ord och omsätta dem i sitt musicerande.

Ibland har stämningsläget varit lite som hos dansösen i den röda tröjan. Målning av Degas.

Juilliardstudenten var troligen drillad sen barnsben och van vid att få kommentarer om sin konstutövning. Jag däremot har först i fyrtioårsålder börjat ta mitt skrivande på sådant allvar att jag visat det för andra. När jag på slutet av min första skrivarkurs gick in till läraren för att få ett individuellt omdöme var jag inte så där oberörd som Juilliardstudenten. Något år senare, när den första standardrefuseringen trillade in i mejlkorgen blev jag ledsen. Och den gången jag fick en chat story antagen av Storytel och redaktören bad mig skriva om slutet igen och igen, då blev jag lite irriterad. Tilläggas bör att redaktören hade rätt. Det ursprungliga slutet höll inte riktigt.   

Nu har mitt skrivliv varat några år.  Jag har vant mig vid att ta in andras synpunkter. Vad vore alternativet? Att undvika att låta andra läsa för att det kan vara jobbigt? Att intala mig att allt jag skriver redan är perfekt? Nej, det är bara att vänja sig. Ja, nu för tiden är jag nästan cool. När jag får respons från mitt förlag läser jag det inte längre kisandes. Visst var jag hispig när det första inlägget skulle läggas ut här på Debutantbloggen, men att döma av aktiviteten i vår chattgrupp var jag inte värre däran än en genomsnittlig debutantbloggare. Jag oroade mig nästan mer för att sjabbla till det med tekniken än att min text skulle bli ett fiasko. En vän frågade för ett tag sedan om jag inte blev arg på mitt förlag och ville uppmana dem att, ”skriva klart skiten själva.” Jag kan uppriktigt säga att jag aldrig ens snuddat vid tanken.

Att jag numera är relativt bekväm med att hantera textrespons beror delvis på att jag vant mig, men inte bara. När känslorna blossat upp har jag försökt vara snäll mot mig själv. Jag vet, att ju mer plats jag gör för känslorna, desto mindre stör de. Känslorna kommer för att skrivandet är viktigt. Det är därför jag skäms när andra ser textens brister. Och det är därför jag fylls av energi när det verkar som att orden bär dit jag vill.

Målbild för släppfesten: att känna sig som ballerinan hos Toulouse-Lautrec.

Vid närmare eftertanke är jag kanske inte så olik den där tjejen på Juilliard. Hon hade gissningsvis fullt med känslor i bröstet, men fokuserade på att lära sig så mycket som möjligt av professorn. Jag tar också emot all hjälp jag kan få. Allt det här är ju ändå bara förberedelser. Sen ska min bok ska möta läsarna. Då ska jag stå där. Till hälften överlycklig. Till hälften livrädd. Och redo.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s