Tidspress, regler och iskallt vatten? Ja tack.

I vanliga fall brukar jag läsa andras poesi, och efter badet. Foto: Fia Sjöström

Min vän Lydia hade skickat en länk. Det gör hon ofta. Hon är en person som sprudlar av tankar på mer eller mindre omöjliga saker vi kan ta oss för. Jag exemplifierar: inför vårt anspråkslösa, coronaanpassade nyårsfirande bildbombade hon mig. Inspiration inför nyår, skrev hon. Sen kom en drös svart-vita foton, troligen tagna i Hollywood på 30-40 talen, där kvinnor gick ner i spagat iförda aftonklänningar eller simmade i gigantiska champagneglas.

Nu var det fredag i februari och Lydia tipsade om ett evenemang ordnat av en förening i Skellefteå,  Mörkrets och kylans glada vänner. De gällde en tävling i vintersim. Den gren som Lydia tyckte jag skulle delta i var vakpoesi. Jag skrattade för mig själv medan jag läste. Det här vara bara för knasigt. Jag blev glad av tanken på vakpoesi. Glad av att veta att det fanns entusiaster som försöker göra något bra av den mörka och kalla årstiden. Det här gången skulle jag säga ja.

 Reglerna var tydligt uppsatta. En dikt på max 30 sekunder skulle läsas. Den skulle handla om mörker, kyla och glädje. Den skulle framföras i badkläder (anständiga), samt i huvudbonad (oklart varför). Och så i en isvak då. Jag hade ju vinterbadat tidigare. Och läst poesi. Nog borde jag klara av att kombinera dessa två aktiviteter.

Jag räknade ut att jag behövde filma mitt bidrag nästa morgon för att kunna skicka in det i tid. Begränsningarna, och tidspressen gjorde paradoxalt nog att skapandet kändes kravlöst. Jag visste att jag ville skriva ett slags tröstedikt till någon som varit utsatt för ett övergrepp. Det gjorde tilltalet givet, jag skulle rikta mig till ett du.

Jag prövade orden tyst för mig själv, under jobbdagen och i tunnelbanan på väg hem. Frysa. Kall. Freezereaktion. Tjälen. Mörker. Svartnar. Svärta. Och så skulle ju glädjen vara med också. Där dök kvicken upp, den gyllene, vibrerande tingesten från Harry Potter. När Harry i sin första quidditchmatch fångar kvicken ja, då är han lycklig, och stolt över sig själv. Den känslan ville jag förmedla. När jag kom hem från jobbet spelade jag in dikten, lyssnade och bytte ut några ord. Mumlade den för mig själv. Det gällde ju att kunna den utantill, utan att staka sig. Nog för att jag gillar att bada men med tanke på kylan, det här måste bli rätt på en tagning.

Nästa dag var det dags. Minusgrader, snö och strålande solsken. Mina badkompisar, Marijke och Fia var på plats, redo att att filma. På plats var också ett stort grabbgäng. De var vinterbadare av den där typen som ganska högljutt uppmuntrade varandra att vara i så länge som möjligt. När jag bad dem att vara tysta medan jag hoppade ner i vaken och läste en dikt, ja då trodde de nog att jag drev med dem.

Fia ställde sig på isen, redo att agera kamerakvinna. Jag började känna mig lite orolig. Tidigare hade jag ju bara doppat mig i vaken. Skulle jag klara 30 sekunder. Hur skulle det kalla vattnet påverka min andning och röst. Men det här var inte rätt tillfälle att ge efter för tvekan. Allt för konsten tänkte jag, och klättrade ner. Jag fick ur mig orden i rätt ordning och tog mig upp utan allvarligare köldskador.

Egentligen är min poesi endast tänkt för att höras, men för er kära läsare gör jag ett undantag. Ni besparas, (eller förvägras det beror på hur man ser det), alltså åsynen av mig i baddräkt. Så här blev dikten.

Kvicken

Svärtan bakom dina ögon

Det är hans mörker du ser

Tjälen i dig djupnar

Det är hans kyla du känner

I gömstället bakom ditt hjärta

Vibrerar den gyllene kvicken

Den får han aldrig

Mitt bidrag gick vidare, från kval till final. Vann gjorde jag inte, men jag fick glädjen att se andra galningar som läste posei i vak. Det fanns också en gren för musiker, mycket imponerande, särskilt de som spelar blåsinstrument. Här finns ett litet inslag från SVT. Ja, på det hela taget var det här en upplevelse som gjorde mig varm om hjärtat. Det ska bli intressant att se vilket av Lydias kommande förslag jag nappar på.

Och, märkte ni vad som just hänt? Jag har skrivit en text om vinterbad utan att antyda att jag är extra förträfflig och hälsosam för att jag regelbundet sänker ner kroppen i kallt vatten. Kan det vara första gången under hela vintern 20/21 som något sådant händer? Oj, oj bäst att jag slutar nu, det rycker i fingrarna de vill forma meningar som innefattar orden ”den bruna fettvävnaden.”

7 reaktioner på ”Tidspress, regler och iskallt vatten? Ja tack.

  1. Jag är nog en bildmänniska också. Din dikt födde en bild i mig som jag bar med mig under en kvällspromenad. Jag älskar tanken på ett onåbart innersta. Den är så trösterik.

    Tack, min lilla komedi växer så sakteliga fram. Kanske något för Kvartersteatern, vi får se.

    • Oh, vilken ära att få beröm av dig som verkligen är en språkmänniska. Hoppas det går bra med dramatiken (den du skriver alltså).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s