Varför skriver jag?

Bild: M. Kvick

”Varför skriver vi? En kör av röster väller fram.

För att vi inte bara kan leva.”

Patti Smith, Hängiven, 2017

Mitt eget enkla svar på frågan i rubriken är möjligen en variant av Patti Smiths svar: ”För att jag kan!”. Samt för att jag finner både nöje och meningsfullhet i det. Min avsikt var aldrig att bli författare eller att ge ut någon bok. Under min uppväxt var skrivandet mest något som var knutet till skolan. Jag närde inga som helst författardrömmar och jag var en ganska usel läsare. Jag nåddes aldrig av ”slukaråldern” och tvingades jag i skolan att läsa någon klassiker förstod jag den sällan – jag upplevde sådana böcker enbart som sömniga och fulla med dammiga ord. Det jag däremot läste var tecknade serier, av alla slag. Bokläsandet tog fart först i och med att jag fick romanen Brott och straff (Dostojevskij you know) i present av min storasyster, då jag fyllde nitton. Huvudkaraktären Raskolnikovs feber och ångest blev porten in i mitt läsande – min väg in i litteraturen. Sedan dess är jag en mycket hängiven läsare.

Skrivandet kom dock till mig långt senare, mest pga. att jag slutade att teckna. Det är den enkla sanningen. Då jag var runt trettio år blev jag helt enkelt less på att skapa bilder. Jag satt en tidig morgon på en ö i Grekland med akvarellblocket i knät och tänkte måla av bergen och landskapet. Plötsligt kunde jag inte längre komma på varför jag skulle måla av det. Till vilken nytta? Där och då bestämde jag mig för att lägga ner penslarna, slå igen akvarellskrinet och sluta att teckna och måla tills jag hade ett svar på frågan varför jag över huvud taget skulle göra det?

Det var intressant att leva mitt liv utan att vara tecknare och konstnär. Det hade varit en så självklar identitet att jag inte riktigt visste vem jag var om jag inte var konstnär. Jag fick helt enkelt börja leta efter mig själv, bortanför konstnären. Och någonstans där började jag att skriva. Inte för att förstå mig själv, inte heller för att hitta mig själv, utan helt enkelt för att jag hade tråkigt när jag inte tecknade. Jag började skriva små korta stycken av mycket absurd art. Jag hade väldigt roligt i min personliga dadaism. Och jag hade då ännu inga ambitioner så jag lät vad som helst hända i texterna, och jag skrev helt utan regler och normer. Absurdistisk kortprosa har jag senare förstått att det kallas, men det visste jag inte då.

Jag minns när en av mina texter, till min stora förvåning, krävde att bli strukturerad. Jag insåg att jag ville skriva om den och ordna den till något bättre. Det var intressant att för första gången i mitt liv faktiskt skriva om en text (på skrivmaskin och med hjälp av sax, lim och tipp-ex). Att arbeta igenom texten tills jag tyckte att den var klar, i alla fall till formen. Det var djupt tillfredställande att kunna skapa med ord istället för i bild. Och jag insåg snabbt det roliga och fantastiska i att texten tillät mig att röra mig i tiden. I bilden rör man sig i stort sett alltid i ett och samma nu, såvida man inte sysslar med längre serienoveller.

Jag fortsatte jag att skriva, samtidigt som jag lyckligtvis hittade tillbaka till mitt bildskapande. Till slut ägde jag både skrivandet och tecknandet. Och till min stora förvåning nådde jag till slut det stadiet i mitt skrivande att mina texter önskade sig läsare. Men mer om det i ett framtida inlägg.

2 reaktioner på ”Varför skriver jag?

  1. Tack för en bra text! Stor igenkänning!
    Jag slukade aldrig heller böcker. På gymnasiet, när vi skulle lämna in en lista med titlar vi läst, fick jag hitta på böcker. Skrev en recension på en bok som inte fanns.
    Älskar också Dostojevskij.
    Skrev aldrig någonting som ung.
    Jag började skriva när jag var över 40. Då blev det något jag älskade att göra. Något helt annat än programmerandet (eller själva kodandet älskar jag, men alla möten på vägen dit …) på jobbet.
    Jag skriver för att jag kan. För att jag tycker om mina karaktärer och min historia. Min lilla sandlåda där jag kan flytta gubbarna som jag vill. Att få sitta ensam och pilla. Underbart!
    Att möta läsarna är lika härligt som det är fruktansvärt. Alla som tycker om det man skriver. Alla som hatar det man skriver.
    Ibland vill jag bara skriva för byrålådan. Ibland skulle jag vilja bli översatt till alla språk så att alla i hela världen skulle kunna läsa.
    Lite sorgligt med din igenslagna akvarellskrin. Hoppas det öppnas igen, fullt av lust och energi. 🙂

    • Tack för din kommentar Anders! Det är alltid lika roligt att få respons på det man skriver. Gott att höra att även du hittade skrivandet i ditt liv. Och jag kan glädja dig med att jag öppnade akvarellskrinet igen några år senare och idag är det den teknik jag jobbar mest i både som illustratör och konstnär. 🙂 Lycka till med skrivandet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s