Om vikten av att ha en mentor. Bonus: Följebrev!

Jag tänkte först låta detta inlägg bli en fortsättning på temat ”kritik” samt ”följebrev”. Men det blev mer om mentorskap. Som ni vet har jag haft en så kallad skrivcoach. En mentor. Jag är inte hans första elev. Han har haft tusentals. Jens Lapidus. Åsa Larsson. F.d debutantbloggaren Anna Bågstam. Vi kallar honom Maestro. Han heter Sören.

Jag hittade Sören efter att han totalt och brutalt, men samtidigt snyggt, sågade en författare inför en publik på några hundra pers. Författaren stod med på scen. Det här handlar om en bästsäljande författare, en som är känd och rik. Tillika en före detta elev till Sören, som nu sågade dennes bok totalt. Hen tog det med ett leende, som sprack lite. Jag satt i publiken, amazed, jag höll på att skratta rakt ut men samtidigt inte.

Jag jobbar som läkare. På sjukhuset har jag vant mig vid att folk är raka. Om jag tar ett beslut som riskerar någons liv förväntar jag mig att någon överordnad säger till mig på skarpen. Jag vill ha det där. Jag vill höra ”Det här räcker inte. Inte på långa vägar. Gör om”, inga så kallade silkesvantar utan rätt svar, precis i rätt tillfälle, innan det är för sent.

Så när jag hörde det där, den där sågningen, var jag tvungen att leta upp honom. Om det handlar om någon slags sjuklig litterär masochism, jag vet inte. Men jag behövde någon som sa till mig hur jag skulle göra. Jag hade skrivit hundratals sidor men fick ingen ordning på det. Och visst, det är skitfint att som Caroline vilja boosta sig själv, men jag funkar inte så. Jag behöver bli bättre, bättre, bättre hela tiden. Inget boost. Det blir liksom bakvänt för mig. Jag ställer enormt höga krav på text, men inte så höga krav på mig själv som person. Min text måste bli bättre. Det gör inget om jag får ta lite skit, det klarar jag.

Så jag hittade en kurs på som Sören höll, anmälde mig till den där och då. Medan jag satt i publiken och den sågade författaren fortfarande stod på scen,

Några månader senare gick jag dit. Jag var mycket bestämd. Den här personen måste jag få jobba med, tänkte jag. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Och det säger en del, vi snackar, jag har stått inför ruttna lik, defibrillerat igång folks hjärtan, stoppat tuber i folks halsar. Jag har legat i buskarna utanför akutmottagningen och gråtit före arbetspasset (ej skämt). Men det här var värre.

Och det gick, jag gjorde mitt bästa. I slutet av kursen, efter att totalt ha sågat mitt manus, tittade han på mig och sa att han hade en fortsättningskurs. Så att säga. Och jag kunde höra av mig om jag ville gå den. Men då behövde jag skärpa mig först.

Jag har aldrig skärpt mig så jävla mycket.

Men: Som ett litet exempel på hur jag jobbar med feedback tänkte jag visa mitt följebrev. Jag skickade det såklart till Sören innan jag skickade det till förlag. Är man en mentor så är man.

Som ni märker så fanns det inget foto, ingen snygg ram, inget särskilt alls. Helt ärligt hade jag bara snott konceptet från en kompis vars manus hade blivit antaget.

Sören svarade:

Jahapp. Ärligt. Rakt. Sant. Jag fick bara skriva om.
Följebrevet som sedermera fick boken antagen löd:

Åh gud, när jag läser detta ser jag en massa grammatikfel och allting! Och det blev frågetecken där det skulle va citattecken, ah! Var så satans nojig över detta att jag inte ens kollade ordentligt! Men jag skickade. Inte till alla förlag. Bara några utvalda.

Jaha, så nu vet lite lite mer om mig också.
Och nästa vecka får ni veta vad som hände sen.

Men mitt bästa tips till er som skriver. Hitta en mentor. Någon ni litar på och respekterar. Nån som är ärlig. På riktigt. Nån som ni kan luta er mot för råd. Var hittar man såna personer? Jag tror det lättaste är att gå någon form av kurs. Ska gå mer in på detta nån annan gång. Som ni ser ovan har jag gått ganska många kurser.

PS: Till er som är sugna på att höra mer om skrivprocessen så kommer jag och en författarkollega (Jona Elings Knutsson) ventilera vår skrivångest och gå igenom vår process live varje torsdag kl 21:00 i gruppen ”Processen” på Clubhouse. Kom in för att lyssna eller berätta!

2 reaktioner på ”Om vikten av att ha en mentor. Bonus: Följebrev!

  1. känner igen så himla mycket hur läkaryrket (eller kanske egenskaper som gör att man sökt sig dit?) bidrar till att vilja ha rak feedback och tydlig ordning. smickret kan man ta sen liksom,bara det blir bra och man vet att man får höra den raka versionen, inte den nedtonade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s