Tankar om hjärnspöken och nyttan av att pausa

Caroline Möllesand

De senaste två veckorna har jag varken skrivit, redigerat eller planerat bok. På ett sätt är det skönt och befriande men att befinna sig så långt från manuset väcker också ett visst tvivel hos mig. Orkar jag ta tag i det igen? Jag har haft långa skrivpauser förut, undrar hur långt uppehållet kommer bli den här gången.

När jag skickade iväg manuset till lektören var jag ivrig att få tillbaka det så snart som möjligt. Jag såg verkligen fram emot att påbörja omskrivningen och förädlingen av texten. Lektörsläsningen tar ungefär en månad och nyligen kändes det som en evighet för mig. Nu hoppas jag att det kommer ta ännu längre tid och frågan är om jag ens kommer vilja öppna mejlet från lektören när det kommer.
Nej, jag är inte alls sugen på att ta tag i redigeringen.

Under tiden som ”manusfri” var tanken att jag skulle passa på att ägna mig åt research kring utgivning. Kanske till och med börja planera omslag, men …
Nej, jag har varit för trött.

De första dagarna kände jag även sug efter att ta tag i något helt annat, antingen skriva vidare på den där julnovellen jag nämnde eller kanske börja pilla med del två i den tänkta serien, men …
Nej, det lockar inte heller längre.

Det enda som blir skrivet nu är ett inlägg i veckan här på Debutantbloggen. Trots att jag har massor av bloggidéer som ligger och väntar har jag inte tagit tag i någon av dem än. Därför skriver jag bara ner mina tankar om nuläget istället, det får duga den här veckan.

Det tar dock emot att lyfta saker som kan uppfattas som negativa. Jag vill ju egentligen dela med mig av tips och inspiration här, men ibland är det svårt att ignorera hjärnspöken som hojtar: ”Du skriver fjantiga tips!” och ”Vad har du att komma med egentligen?”.

Jag VET att jag inte ska bry mig om mitt fåniga självtvivel eller vad jag tror att andra tycker. Och jag VET att den här skrivfria tiden förmodligen är precis vad jag behöver. Det är nödvändigt med pauser för att få ny energi. Det tror jag gäller för fler än mig och oavsett var man befinner sig i livet och varför.

Så. Medan jag försöker vänta ut stiltjen i skrivandet konstaterar jag att varken det vanliga livet eller skrivlivet är på topp jämt. Ibland spelar det ingen roll hur mycket beröm man har samlat på sig. Eller som någon konstaterar i mitt manus: ”Det är det som är livet, att känna ALLA känslor”.

Givetvis kommer jag att öppna mejlet med responsen från lektören. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Vart jag än befinner mig då så kommer jag pausa allt och kasta mig över domen. När jag ska ta tag i själva redigeringsarbetet blir en senare fråga. Jag ska försöka lyssna på en god väns råd om att leva i nuet.

Så skönt det var att få skriva av sig lite.
Jag misstänker att det finns fler tvivlare där ute, och är du en av dem hoppas jag att du också vågar lita på att det vänder snart. Oftast gör det ju det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s