En nybörjares naiva strävan efter perfektion

I dag gästbloggar författaren Isabelle Bervenius. Hon är aktuell med romanen ”Ecstasy” som precis utkommit på Bokförlaget Polaris.

Blek, sliten och lycklig några veckor efter påskrivet bokkontrakt.

I skrivande stund är det en vecka kvar tills min debutroman släpps och folk frågar om jag är nervös, men det kan jag typ inte påstå. Det beror dock inte på att jag är cool eller avspänd, utan snarare på att jag är en tunnelseende person som sällan lyckas tänka bortom nästa krök. Just nu längtar jag bara tills den färska boken anländer från tryckeriet. Att folk ska läsa den också är nästan för absurt att ta in.

Jag tror inte att det händer så himla mycket på releasedagen, även om jag är otroligt pepp på att få höra Katarina Cohens ljudboksinläsning som också blir tillgänglig då. Tv-serien Glappet (1997) gjorde djupt intryck på mig som tween, alltså känns det mäktigt att det är just Cohens röst som ska gestalta texten. I övrigt tror jag att recensionsdagen blir betydligt svettigare. Bedömningen. Risken att bli sågad eller (ännu värre) att boken försvinner i etern utan att bli uppmärksammad alls.

Cut the crap, tänker ni. Vad är det hon har skrivit? Boken heter Ecstasy och handlar om tjugofemåriga Miranda som pluggar beteendevetenskap på universitetet. Hon har en ännu odefinierad relation med Cykelkillen när Adrian kommer in i bilden, ny kurskamrat och manlig skogsnymf från Ångermanland. Bästisen Moa väntar sitt första barn och glider långsamt ur räckhåll för Miranda, som känner sig alltmer sviken och ensam. Ecstasy är en berättelse om kärlek, missförstånd, eskapism, hybris och känslomässigt kaos.

I februari gick boken till tryck, en dag jag både hade längtat till och bävat inför. Bävat, eftersom jag mot slutet av redigeringsfasen började inse att man aldrig blir klar. Det finns småsaker jag önskar att jag hunnit ändra, men det fanns (tack och lov?) en definitiv deadline att förhålla sig till. Därefter har jag varken öppnat Word eller ens ögnat igenom den slutgiltiga texten. Jag behöver nog ett break innan jag orkar möta den igen. I stället har jag jobbat på mitt vanliga brödjobb och ägnat kvällarna åt att vila. Det är lättare sagt än gjort, för trots att sluttampen var sjukt intensiv (helt självförvållat) och trots att jag är slutkörd hjärnan av all skärmtid finns det en röst inom mig som säger:

Du borde börja skriva på nästa projekt. Du borde ha satt igång för längesen.

För några år sedan blev jag sjukskriven för utmattning. En mild variant där jag svajade på gränsen, men ändå. Jag borde ju haja vikten av återhämtning. Det gör jag nog innerst inne, det är bara så förbannat svårt att inte jämföra sig med andra hela tiden. Att inte införliva andra skrivnördars välmenta tips som om de vore absoluta sanningar. På samma gång som jag älskar att läsa författarintervjuer och lyssna på skrivpoddar vill jag ibland bara kräkas på alla goda råd. De gör mig trängd och ängslig.

Många menar till exempel att flödesskrivande är the shit och att man därför ska lämna redigeringsglasögonen åt sidan tills stommen är klar. Att man ska låta texten växa till sig rejält innan man börjar pilla med detaljer. För mig hade det aldrig funkat. Ecstasy är visserligen mitt första längre projekt – eventuellt blir jag en mer slipad skribent i framtiden – men jag tror att man tjänar mycket på naiviteten man har i sig som nybörjare. Tänk bara på musikvärlden, där det första albumet ofta är det fetaste. Jag tycker hellre att man ska prova sig fram än följa någon mall. Själv vill jag ogärna släppa taget om en enda mening innan jag är nöjd, hur ineffektivt det än är tidsmässigt. Det betyder inte att ordföljden blir fulländad och forever perfect. Den måste bara kännas bra här och nu.

Denna schizofrena mix av att vara mottaglig för andras råd och samtidigt vilja trotsa dem har kanske gynnat mig på något sätt? Det finns bränsle i allt motstånd, även på mikronivå. Missförstå mig rätt; man kan förstås lära sig massor av andra, men det är dumt att bli fixerad vid en viss föreställning om hur skapande ska gå till. Det finns antagligen lika många bra metoder som det finns skrivande personer. Om man bara står ut med tvivlet och svackorna som uppstår ibland under skrivprocessen måste man inte ha ett synopsis utstakat på förhand, det går bra att lämna utrymme för överraskningar. Konstnären Joan Miró ska ha sagt att ”målningen uppstår ur penseldragen som ett poem ur orden. Innebörden kommer först efteråt”.

2 reaktioner på ”En nybörjares naiva strävan efter perfektion

  1. För att kunna följa någon annas råd och system i detalj krävs nästan att man har samma hjärna som dem… så allt från skrivtips till självhjälpsböcker behöver nog betraktas mer som smörgåsbord där man skippar det som inte funkar (dopp i grytan? rödkål? eller vad det nu är) och plockar det som funkar för ens hjärna.

    Jag tror att när det specifikt gäller att skriva böcker så finns det två saker att ägna sig åt främst:

    1) Hitta en process för att skriva böcker
    2) Skriva böcker

    Jag tror inte 2 går att göra utan 1, men om man grottar ner sig i 1 kan man helt klart förhindra 2.

    En bonus är att inte bli förvånad om processen för att skriva den första boken skiljer sig från processen för att skriva bok två. (Hjärnan utvecklas ju med tiden…)

    Jag skulle nog sortera resten som behövs för att få till en bok (syfte, budskap, målgrupp, research osv) under 1 eller 2, eller kanske 1,5… 😀

    • Verkligen! Försöka upprätthålla någon slags stabil och fungerande metod utan att för den sakens skull bli helt besatt av hur processen går till eller ”borde” se ut… 1,5 låter rimligt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s