Olika slags refuseringsbrev.

Jag tänkte skriva ett inlägg om refuseringsbrev. Alla författare får dem. Det är bara så det är. Jag hade lyckan att få ett positivt mail från Ordfront innan jag fick mina refuser, så de gjorde inte så ont (eller jo det gjorde de): men vi skiter i antagningen tills vidare, fokuserar på refuserna. För ALLA får dem. Alla måste ta dem.

Jag skickade inte in manuset till så många förlag, lite kaxigt kanske, men jag tänkte att jag helt enkelt inte skulle orka med att bli refuserad från så många. Det räckte med de största och kändaste. Så jag började där.

Det finns flera sorters refuseringsbrev. Oftast ser de ut typ såhär:

Tack för att du skickat in ditt manus. Tyvärr måste vi tacka nej till erbjudandet om utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi dessvärre inte ge någon individuell kritik. Vi önskar dig lycka till på andra förlag!

Det här är en så kallad standardrefus. Den betyder typ: ”Vi pallade inte ens läsa den här skiten. Skicka aldrig nåt mer.” Det är bara att ta emot, härdas. 

Just detta refuseringsbrev blev jag särskilt ledsen över, eftersom det inte var det allra största förlaget, men ett vars utgivning jag verkligen respekterade. Dessutom hade en mycket insatt person tipsat om att de skulle kunna vara intresserade, så jag hoppades lite extra just på dem. 

Men nej, det blev standardrefus. Grina lite. Ta det.

Sen finns det ett slags refuseringsbrev som ger pytte, pyttelite bra respons. Som nedan.

Hej Anna!

Stort tack för att du skickade ditt manus till oss.

Vi har nu läst och tyvärr tackar vi nej till att gå vidare med texten.
Då vi har ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera många intressanta manus, så även i detta fall, och vi önskar i stället varmt lycka till på annat förlag. 


Bästa hälsningar,
Manusredaktionen

Här är nyckelordet ”så även i detta fall” – de tyckte det var lite intressant eller hur?

Pytte pytte lite positivt, och det ska man bli glad för. SÄGER DE. Men jag blev ledsen. Egentligen tänkte jag inte att min bok passade det här förlagets utgivning, (som var väldigt kommersiell.) Men nån hade uttryckligen hade bett Sören om text från nån av hans elever. Så jag tänkte att beggars can’t be choosers. Det blev smärtsamt uppenbart här.

Men sen började det komma in lite bättre refuser!

Här från Stora Förlaget:

Tack för att du vände dig till oss med ditt manus. Vi har nu läst och samtalat om manuset i vår svenska manusgrupp. Det märks att sjukhusmiljön är en miljö du känner till väl, du fångar de olika yrkesgrupperna, kotterierna och hierarkierna på ett intresseväckande sätt. Kittlingen i vetskapen om Macciariniaffären bidrar till att ladda texten ytterligare. Du har också ett sinne för detaljer och miljöer.

Dock tycker vi att du har krånglat till det genom att ha två kvinnliga huvudpersoner, som ska vara olika personlighetstyper men där läsaren till slut, upplever vi, inte kan skilja dem åt. Vi tycker tyvärr också att manuset landar lite mittemellan roman och spänningsberättelse, du skulle tydligare behöva välja fokus. Vi har därför valt att i detta skede tacka nej till en utgivning.

Det här är ett mycket bättre refuseringsbrev. En refusering, absolut. Men bättre. Här är nyckelorden: i detta skede. De tycker att manuset har något! Och invändningarna var ju faktiskt helt rimliga. Och jag menar, det här var stora förlaget. Här blev jag glad. Men fick samtidigt ångest. Jag hade ju typ fått ja från Ordfront! Jag hade ju redan varit på möte med dem. Men förlagets invändningar var ju helt rimliga, jag höll helt med. Men liksom, hela poängen är ju att det skulle ligga mellan roman och spänningsberättelse. Lite mer än bara spänning, liksom.

Jag svarade på mailet och tackade så hemskt mycket. Det är så man ska göra. De svarade:

”Du är varmt välkommen att skicka in en omarbetad version!”

YES! Det där var bra. Inte hemma verkligen inte, men bra.

Andra Stora Förlaget kom med en snarlik, men kanske ännu lite bättre refus. 

Hej! 

Vi i manusgruppen läste ditt manus med stort nöje och lade ut det på en av våra mest erfarna lektörer. Vi har tyvärr valt att tacka nej till ditt manus, men ser gärna en bearbetning av dig framöver – om du inte redan har ett annat förlag. Jag klistrar in lektörsomdömet nedan för jag tycker att det innehåller väldigt många bra saker som du kan bära med dig vid en bearbetning.

Bifogat i mailet fanns ett utförligt lektörsomdöme med massor av beröm och, i mitt tycke, helt rimliga omskrivningsförslag. Jättekul! Men ångest igen. Vid det här laget hade jag redan varit på möte med Ordfront. Samtidigt började jag få hybris. Skulle jag kanske skriva om manuset som förlagen ville, kanske skicka igen? Kanske kunde jag bli en av de där författarna vars manus går till auktion och alla vill ha det och de blir multimiljonärer?

Jag mailade återigen tillbaka och tackade, och fick återigen en direkt uppmaning att skicka in omarbetat. Med flera utropstecken! Typ såhär!!!

Det här var i samma veva som vi funderade att bygga hus. Vi var ute på en tomt vid havet tillsammans med Håkan Nessers arkitekt och vi diskuterade att bygga på höjden, bygga ett torn, som Håkan Nessers torn på Furillen. Lite mindre kanske, men tre våningar minst, och sen ett garage, och kanske en terass på taket…


Min man var skeptisk. Det verkade dyrt. Han är nämligen normal i huvudet. Men jag höll samtalet som om jag hade hur mycket pengar som helst. Jag tänkte som om jag hade hur mycket pengar som helst. Skulle vi ha ullmattor som ljudisolerade taket? Japp. Skulle vi ha stora panoramafönster? Det vore jätteintressant. Marmor från Gotland naturligtvis, inte importerad, nä nä.

Alltså ni fattar. Vi snackar EPISK hybris. Vi hade alltså inte pratat med banken i detta läge. Och ni vet ju alla vad en författare tjänar i timmen: Inte mycket.

Det här med pengar är svårt. Jag skriver inte för pengar. Och författare tjänar faktiskt inte så jävla mycket. Men det är ju så sjukt jobbigt att inte ha pengar. Ganska stora delar av min ungdom har jag haft jätteont om pengar. Det gör fysiskt ont. Och det är klart att jag egentligen fattade att jag inte skulle bli Jonas Jonasson direkt. Det är inte heller det jag vill. Och jag skäms som fan bara att jag tänkte tanken, men det gjorde jag. Jag in i skrivandet med en tanke: jag är inte tillräckligt bra för att skriva nåt seriöst. Jag kan inte skriva riktig litteratur. Jag är inte poet. Jag är helt enkelt inte tillräckligt kompetent och beläst och allt..

Men, tänkte jag, jag är väl helt okej, möjligen lite mer än medioker, så en medioker thriller borde jag väl kunna styra upp.

Dvs jag är som vanligt skitdryg och samtidigt inte.

Men vad gör man inte för att skriva? Hur mycket vill, och orkar man sälja sig själv? Nä, jag måste nog skriva ett helt inlägg om det där med pengar, det är lite för svårt. Men vi lade naturligtvis ner det där husbyggarprojektet.

I slutändan stod jag där med ett lyxproblem. Ett kontrakt. Och finrefuser. Vad gör man? Skriver om? Skriver kontrakt? 

Sofrosyne, Anna. Det är grekiska för ”skärp dig, pucko”. Kontrakt ska skrivas på. En refus, hur mycket beröm den än innehåller är en refus.

Det blev inget torn vid havet.

Men sen blev det ett kontrakt. Och det blir ju en bok!

Och havet finns kvar, det är helt gratis. Ändå.

6 reaktioner på ”Olika slags refuseringsbrev.

  1. Men hallå! Det måste vara ett hejdundrande jävla manus om du fått så himla bra respons från flera håll! Jag fick standardrefusering på standardrefusering i åratal, innan jag lyckades skriva något som någon reagerade på ö.h.t. Så wow, snyggt jobbat!

    • Åh jag hoppas det! Gick ju den långa vägen via massor av skrivarkurser osv så hade på känn att det kanske skulle gå vägen, men tack! 😀

  2. Så bra inlägg om refuser! En viktig bit att lära sig förstå dem, att förstå hur positivt besked det kan vara med en personlig refusering, även om det bara rör sig om några få positiva ord. Förutom de som är positiva till ens specfiika manus finns det ju även de som är positiva till ens skrivande i stort och uppmuntrar att skicka in nya alster. Men att lära sig tolka beskeden är en konst i sig. (Skrivit lite om egna refuseringar, här: https://justwannahavefun.se/ulrikanettelblad/2020/09/21/refuseringen/ och här: https://justwannahavefun.se/ulrikanettelblad/2020/10/01/refuseringen-del-2/ )

    • Ja visst är det! Hade ändå turen att ha gått igenom processen att skicka in ett antal vetenskapliga manuskript innan boken, så hade övat lite på hur man skulle tänka kring refuser (en finrefus från Science kan man ju nästan skriva in i CVt), men skönlitteraturen är så mycket svårare, man är så mycket skörare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s