När blir du en språkpolis?

I Sara Lövestams bok Handbok för språkpoliser beskrivs den hårda tillvaron för språkpoliser. En språkpolis måste alltid vara beredd. ”Du kan behöva rycka in mitt under en släktmiddag, under ett föräldramöte, på internet eller till och med när du sitter i lugn och ro och ser på tv”. När blir våra kära debutantbloggare språkpoliser? Är de en good cop eller en bad cop? Och vilka brott begår de själva som språkpolisen skulle kunna gripa dem för?

Caroline Möllesand: Att läsa korrektur och granska texter är jättekul tycker jag. Ju fler fel jag hittar och får markera med rödpennan, desto roligare är det. Sedan är det ju skillnad på slarvfel som är gjorda av misstag och språkfel som beror på okunnighet. Jag är absolut inte felfri själv och blir bara glad om jag får reda på vilka språkliga brott jag begår. Så varsågod och anmäl mig, det är klart att jag vill vara laglydig.

Här är några småförseelser som jag hakar upp mig på, nämligen när någon skriver eller säger följande: 1. ”interjuv” istället för ”intervju” 2. ”längst med” istället för ”längs med” 3. ”situationstecken” istället för ”citationstecken”.
Ett av de största problemområdena är väl annars missbruket av ”de” och ”dem”, där tror jag nationella insatsstyrkan behövs. Även om jag gärna vill tro att jag har koll på de- och dem-reglerna, så är jag nog inte fullkomlig där heller. Aj, aj … Den svenska grammatiken kan vara svår.

Mattias Kvick: Min första tanke är att språkpoliser i allmänhet är ett trist släkte – lite barnsliga och ridande på höga hästar. Dock är det skillnad på tal och skrift. Jag är själv språkpolis när jag läser! Men det handlar ju om att jag kräver en viss nivå av den som skrivit, dvs. om det är en professionell skribent eller författare. Jag blir t ex direkt provocerad när en journalist skriver ”även fast” i en redaktionell text. Det är fel! Det ska vara: ”även om” eller ”fast än”, och inget annat. Jag kräver höjd och språkkunskap av skribenter, som dessutom får betalt för att skriva. Det är inte konstigare än att man kan, och får, kräva bra teckningar av mig om jag påstår att jag kan illustrera. Med det sagt vill jag tillägga att jag älskar all lek med språket! Men det är skillnad på lek och slarv.

Men i kommunicerat tal ogillar jag alltså all typ av språkpolisingripande! Alla har väl någon gång varit med om att ha berättat en historia och blivit avbruten mitt i av någon viktigpetter som påpekat att ”det heter faktiskt…” Då frågar jag mig vad som är viktigast – kommunikation eller ett korrekt språk? Är du en militant svensklärare på övertid? Det enda som sker då en språkpolis avbryter och rättar en är att man kommer ur sitt berättarflöde och att man plötsligt blir osäker på sig själv. Egentligen är det väl allt en språkpolis kan åstadkomma – att göra den andre osäker.

Ty oftast förstår vi ju faktiskt vad den andre menar, även om ett ord eller flera råkar vara ”fel”. Sammanhanget gör ju att jag oftast förstår vad den andre vill säga. Och det är väl ändå huvudsaken och liksom själva syftet med att tala med varandra?

Anna Grönlund: Jag gillar text som är lite fel. Jag gillar när text har en särart. Lite som en röst. I det icke-perfekta kan man ofta hitta något nytt. I många skrivarkurser jag gått har jag haft kurskamrater som haft ett annat förstaspråk än svenska. Det händer något med deras texter, något med rytmen. Samma sak med dem som vågar ta ut svängarna, vågar gå utanför riktlinjer och pekpinnar. Men det är en svår balansgång. Jag tror man måste vara riktigt duktig innan man kan laborera för mycket med språket. Lite som att man först måste vara ganska bra på att måla innan man ger sig på att göra en abstrakt tavla. Annars blir det bara kladd.

Men jag stör mig ganska mycket på anglicismer, alltså, ord eller meningar som direköversatts eller bara överförts från engelska. Det handlar nog om att jag själv har lite issues med det där. <- här tex.

Gudrun Furumark: Jag har alldeles för dålig koll på rätt och fel för att kunna vara en skicklig språkpolis. Nej, jag är snarare rädd för att själv bli arresterad, eller i alla fall få en reprimand med därpå följande skamkänsla som påföljd. Jag minns hur irriterad jag blev första gången en yngre kille (han var väl 20 och jag 23), korrigerade mig. Det heter inte medans, sa han, utan medan. Han hade påbörjat sin polisutbildning genom att plugga en termin svenska på universitet, och var väl som många aspiranter, ivrig att gripa in. Men, han hade ju rätt, och sen dess säger jag medan. Samma sak med den lärare på psykologprogrammet, som inför en hel klass förklarade varför det heter utagerande och inte, som jag just sagt, utåtagerande. Lite besvärande då, men bra att veta att innebörden bakom termen utagerande är att personen agerar ut en inre konflikt. Det är mer begripligt än att agera utåt.

Själv irriterar jag mig, precis som Anna på onödig användning av engelska ord. Jag ryser när bloggare skriver att de använder zest från citron istället för citronskal. Det tolkar jag mer som ett tecken på att jag är medelålders än att jag språkpolis. Eller, vänta förresten, jag kommer ihåg den där perioden när alla skulle dricka vodka cranberry. Då var jag väl i tjugo årsåldern och envisades med att beställa vodka TRANBÄR, trots att barpersonalen ofta såg helt oförstående ut. Mer språkpolis än rocker har jag nog alltid varit ändå.

Ann Edliden: Som självutnämnd ansvarig språkpolischef för Debutantbloggen 2021 vill jag först och främst ge en eloge till mina kollegor som nästan aldrig ger mig skäl att rycka ut i tjänsten. Vad gäller användandet av ”de” och ”dem” är jag rädd att kampen redan kan vara förlorad och att underliggande problem i samhället gör att vi snart får se över möjligheterna att helt enkelt byta till ”dom”. Tyvärr kan jag nog vara en ”militant svensklärare på övertid”, men innerst inne vill jag egentligen att det ska heta ”svenskalärare”, trots att jag vet att jag är helt ute och cyklar.

Jag tillstår att jag är en smula arbetsskadad. Som anställd på TT är det viktigt att föregå med gott exempel, då vi på nyhetsbyrån agerar språkvårdare för hela journalistbranschen. Att ställa om till att skriva skönlitterärt parallellt har varit en liten utmaning, men mest inneburit frihet. Jag kan nu med gott samvete skriva ”ner” och ”sa” istället för ”ned” och ”sade” som jag måste göra i jobbet. Men enligt min redaktör, vars synpunkter på mitt manus jag fick ta del av i torsdags, måste jag lära mig skillnaden på ”före” och ”innan”. Vi får se om det är en utmaning jag kommer att klara av.

4 reaktioner på ”När blir du en språkpolis?

  1. Jag är språkpolis. De som inte kan skilja de och dem är nog värst. Vet man inte – skriv dom! Bättre än att skriva dem på fel ställe vilket blir så himla fånigt. Isärskrivningar också!

    @sbikmirsan Med språket som yrke

    • inser nu att jag nog har ett problem som jag inte känt till innan jag läste Anns inlägg. Eller före?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s