Den intensiva hatkärleken (och en liten kvartalsrapport)

Nu har vi snart rattat Debutantbloggen i tre månader. Dags för kvartalsrapport. Jag hoppas att ni kära läsare, trivs i vårt sällskap. Själv är jag positivt överraskad över hur givande det är att utforska det här formatet. Men framför allt är jag glad över att jag blev hoptussad med Caroline, Anna, Mattias och Ann. De skriver så generöst, finurligt och intressant, var och en med sitt temperament och penna. Numera läser jag alltid Debutantbloggen till morgonkaffet för att få en bra start på dagen. Ibland förvånas jag och lär mig nytt. Ibland är igenkänningen hög, som när Mattias skrev om behovet av att göra nytta kontra önskan att ägna sig åt konsten.

Vänligen observera hur elegant Bill knyter ihop tematiken samt leker med betydelsen av verbet ”come”

Det är inte bara jag och Mattias som våndats över detta. Artisten och låtskrivaren Bill Callahan (då under namnet Smog), har skrivit en låt på temat, med den koncisa titeln To be of use. Den berör mig så pass att jag fällt en och annan tår till den. Men, och nu har vi definitivt lämnat kvartalsrapporten och gått över till dagens tema, det finns också en del av mig som stör mig på Bill Callahan. Varför? Jo, så här håller jag på: jag söker mig till kulturmänniskor för jag behöver deras allvar, och sen irriterar jag mig på att de tror att Konsten är det märkvärdigaste som finns. När jag lyssnar på Bill som drömmer om att vara till nytta tänker jag att om han verkligen vill vara till nytta kunde han lägga gitarren åt sidan. Han skulle kunna börja jobba som renhållningsarbetare istället. Utbilda sig till förskollärare. Bli klimataktivist eller gå till närmsta mansjour och erbjuda sina tjänster.  

Bengt af Klintberg, några år efter debuten

Att det finns fler än jag som kan störa sig på kulturmänniskor är ingen nyhet. Bengt af Klintberg (mångsysslare som främst är känd som folklivsforskare), var med om följande när han som nydebuterad ung poet firade midsommar på släktens landställe, sommaren 1959. Tillsammans med två jämnåriga tjejer hade han rott ut till en ö i den lilla sörmländska sjön Uttran. När de skulle ta sig därifrån insåg Bengt att en åra, samt årtull saknades. Han såg två släktingar ro därifrån, och ropade ut sin nöd över sjön. ”Skriv en dikt”, ljöd svaret. Bengt hade blivit utsatt för ett practical joke. Ett skämt med undertoner, för vad uttrycker denna handling om inte en önskan om att sätta den diktande Bengt på plats? En gissning från min sida är att lustigkurrarna avundades den charmige och välformulerade Bengt sen innan. Nu hade han två flickor i sällskap, medan de själva ägnade midsommarafton åt att ro runt i sällskap av varandra.

Martina Montelius, foto Bertil Ericson.

För några år sedan lyssnade jag på ett författarsamtal där Jens Liljestrand intervjuade Martina Montelius. Hon berättade om när hon i sin ungdom jobbat inom barnomsorg och fått skäl att tro att ett av barnen levde tillsammans med åtminstone en förälder med alkoholproblem. Martina blev bekymrad, pratade med en äldre ordinarie personal och undrade om de inte skulle göra något. Hon blev avfärdad. Det där var inget att bry sig om. Martina förklarade nu på scen långt senare, att incidenten följt med henne och att hon ville skriva för de som likt det där barnet levt i utsatthet. Jättefint, eller hur? Nej, återigen aktiverades den där lilla, arga delen av mig, den där som är så trött på kulturmänniskor som tycker att de göra världen en tjänst genom att skildra andras olycka. Barn behöver först och främst vuxna som vågar agera. Socialtjänstlagen, 14 kapitlet första § säger att vid minsta oro för att ett barn ska man göra en anmälan, inte, för att knyta an till Bengts retsamma släkting, vid minsta oro skriv en dikt.

Om Martina mot förmodan skulle läsa detta vill jag hälsa att jag högaktar dig, och förstår att det är en jättesvår sits att vara ung och grön vikarie. Jag gör inte din berättelse rättvisa när jag återberättar den såhär summariskt. Men det här handlar, som så mycket i mitt liv, mer om mig än om dig Martina. Jag hyser en hatkärlek till kulturvärlden, så intensiv att den genomsyrar min debutroman. Och när jag nu brer ut mig såhär gör det mig kanske lika självbespeglande som Bill Callahan. Dessutom skriver även jag om andras olycka. Som ni kanske märker, allt det här är inte riktigt klart för mig ännu

Den sansade, mogna delen av mig vet att ibland behöver man först och främst en åra, ibland först och främst en dikt. För att ett samhälle ska fungera krävs både en fungerande socialtjänst och beroendevård, vuxna som vågar ta barn på allvar, samt människor som skriver och sjunger. Den som skriver sången är inte vare sig mer eller mindre värd än den som lyssnar på sången.

Undrar ni hur det gick för Bengt midsommarafton 1959? Han hanterade situationen galant. Bara för att man skriver lyrik behöver man ju inte vara helt världsfrånvänd. Med den enda åran paddlade han sig och flickorna, mot den uppgående solen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s