Det är på riktigt nu.

Ända sedan jag skrev på kontraktet har jag tänkt att det måste vara något lurt. När som helst kommer det skita sig. Allt kommer rasa. Ni vet, det där jag skrev i mitt första inlägg om tarotkort och tornet? Det är en högst aktuell känsla i mig, hela tiden.

Jag har inte firat bokkontraktet. Jag har inte firat mitt läkarleg heller, även om det är ännu mer bindande liksom. Jag är övertygad om att nån, Pelle eller Socialstyrelsen eller vem som helst. Plötsligt kommer de dyka upp och riva pappret och säga ”oj hörru det blev fel här, du trodde väl inte att du skulle få ge ut en bok på riktigt? Och jobba som läkare, alltså… det var ju ett skämt, april april osv.”

Det kallas tydligen impostor syndrome och är ett ytterst vanligt psykologiskt tillstånd. Det pratas ibland om att kvinnor ofta lider av det, eller rasifierade personer, eller klassresenärer. Men jag tror faktiskt alla lider av det. Känslan av att ibland – eller ganska ofta faktiskt – vara en impostor, en bedragare. Folk i allmänhet, och kanske författare i synnerhet tenderar att se sig själv som outsiders, lite utanför. Man kanske måste vara det för att kunna betrakta världen genom språket? Jag vet inte.

(Undrar om riktiga bedragare upplever samma sak? Det kommer jag nog aldrig att få veta.)

Anledningen till att jag tänker att det är vanligt förekommande är att syndromet är extremt vanligt förekommande i litteratur. Eller, inte nödvändigtvis impostor syndrome: men ett utanförskap, en rädsla att allt kommer att falla, när som helst. Jag har aktivt försökt koncentrera min bok kring det: utanförskap, sen en känsla att få vara med, utvald, och sedan bli utkastad igen. Det är en mardröm för så många. Jag tänker mig att man läser för att behandla det.

Men nu är det på riktigt.

Jag har skrivit en jävla säljtext.

En praktikant har förbättrat den (mycket. Bra jobbat!)

Jag har fått se och godkänna omslaget (min oro var helt obefogad, det blev SKITSNYGGT! Eric Thunfors, vilket proffs) Snart lovar jag att visa upp det!

Jag har tagit porträttbilder till den där jävla fliken på insidan.

Och en massa mer roliga grejer som liksom är lite hemliga fortfarande!

Det känns helt bisarrt alltså, och även om en viss del av mig bara vill visa allt för alla känns det som jag inte törs, som jag inte borde. Det får komma när det kommer.

4 reaktioner på ”Det är på riktigt nu.

  1. Ja, mycket hög igenkänning. Jag skrev om det här på Debutantbloggen i ett gästinlägg. Lyckligtvis lägger det sig med tiden, men jag fick det på nytt när recensionerna trillade in, paradoxalt nog.

    • Ja hu! Fasar för recensionerna. Förväntar mig att bli ignorerad av alla recencenter, eller i bästa fall en svag trea. ”Kanske kan bli lovande, men författaren behöver välja spår”, tänker jag mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s