Jag tar med en dikt nästa gång vi badar

Glad påsk kära läsare. Vad har ni haft för er under helgen? Ätit godis? Jobbat skift? Läst påskekrim, eller kanske till och med skrivit på en egen deckare? Själv har jag befunnit mig i ett glapp vad gäller skrivandet. Den typ av glapp som uppstår när man lämnat ifrån sig en omarbetad version av sitt manus och väntar på feed-back från förlaget. En blandning av utmattning och vilsenhet infinner sig lätt i såna lägen. Vad ska jag nu ta mig till? För den som skrivit som en tok, finns det ju mycket att ta tag i när manuset vilar i andras händer. Mycket som blivit försummat. Hus, hem, familj, yoga och brödjobb kanske ni tror att jag syftar på, men nej jag menar poesin.

Lyriken har spelat en sekundär roll i mitt liv jämfört med prosan, både vad gäller läsande och skrivande. Men för ungefär ett år sedan hände något. Jag stötte ihop med Lina, som jag tidigare mest träffat på fester hos en gemensam vän. Så här i efterhand minns jag inte riktigt hur orden föll, men vi bestämde oss för att ses och ta ett vårbad. Efter det där första doppet, nämnde Lina att hon inte läste så mycket poesi. ”Jag tar med en dikt nästa gång vi badar”, sa jag rusig efter badet, ”så kanske du får upp smaken för lyriken.”

Vår badplats, fotad av Fia Sjöström

Några dagar senare badade vi igen, och då hade jag med mig Klaus Rifbjergs Dikter från Amager. Veckan efter var det Eva-Stina Byggmästars, Nattmusik för dadgsländor som fick hänga med. Bad, kaffe och poesi varje lördag blev min och Linas grej. Sen anslöt Fia, och så Marijke. Att läsa poesi högt ger möjlighet att smaka på orden och rytmen istället för att hasta över raderna med ögat. Att avnjuta poesi tillsammans med andra kan bjuda en genväg in till andra slags samtal än de slentrianmässiga om hur det går på jobbet, eller hur det är med barnen.

Ibland har jag känt mig lite excentrisk där jag stått och deklamerat. Vid vår badplats löper ett populärt promenadstråk, de flesta går förbi i rask takt med lurar i öronen utan att ta någon notis om mig. Men det händer att förbipasserande registrerar vad som händer, och ler uppmuntrande. Vissa tycks lystra, och sen gå vidare med en strof ringlande runt sig som ett slags osynlig girlang. Ibland stannar främlingar upp. För några veckor sedan ville en dam filma mig när jag läste Maria Wine. Och lägga ut på Facebook. Jag sa ja till allt, på det där jovialiska sättet jag gärna har efter lyckat bad.

De första månaderna var det ganska lätt att hitta lämpliga dikter. Jag inspekterade helt enkelt min bokhylla. Sen fick jag börja jaga poesin. Köpa Claes Andersson, Louise Glück, Werner Aspenström och Göran Sonnevi. Reservera på bibliotek. Följa poesikonton på Instagram.

Werner Aspenström, Regnar gör det alltid. En av mina favoriter.

Sen krävde lyriken att få vara med i andra sammanhang också. Att bara ha umgänge på lördagar var tydligen inte tillräckligt. Så jag skrev några dikter och rev av dem på en gårdsfest. Knåpade ihop en inflyttningshaiku till Peter, och så en till Elin. Ställde upp i en tävling i vakpoesi, vilket väl ändå får betraktas som en rejäl punktinsats i poesins tjänst. Sen behövde jag fokusera på romanen.

Men det var tydligen inte helt ok. Jag har inte fått promenera ifred den sista tiden. Meningar har trängt sig på. Satser som inte har något med Läsåret att göra, och inte med något annat romanprojekt heller. Var ska jag göra av orden? Det här lämpar sig inte för att skicka in till förlag, möjligen kan det passa som estradpoesi i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid. Men att bara hålla på och vänta på att pandemin ska vara över är inte en fruktsam strategi. Så nu i påsk har jag öppnat ett eget poesikonto med text och film. Korta grejor, under en minut. Inga redaktörer inblandade. Ingen verkshöjd. Bara lite ord. Titta gärna in på gudrunfurumarkopen på Instagram. Och tipsa mig gärna om andra poesikonton, kanske era egna?

Om några dagar ska jag träffa Systerkonspirationen och få höra vilket skick de bedömer att Läsåret är i. Efter mötet kom troligen prosan väsa åt lyriken ”du fick nästan hela påsken, nu är det min tur.” Men oavsett hur mycket jobb som kvarstår med debutromanen vet jag en sak. På lördag kommer jag bada med mina vänner, dricka kaffe, och läsa en dikt.

2 reaktioner på ”Jag tar med en dikt nästa gång vi badar

    • Ja precis, Örnberget, en mycket trevlig badplats tycker jag. Vet inte om det finns flera utövare av vakpoesi där. Jag spelade in ett bidrag från denna badplats, men själva jippot gick av stapeln i Skellefteå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s