Uppdrag: Lek med orden!

Läse-bok-poesi-platta, konstruktion: M. Kvick

Jag tror att man som skapande människa i hög grad bör respektera det man gör, men jag tror lika starkt på att inte ha för stor respekt för det som blir, dvs konsten och litteraturen. Jag tror att allt blir bättre om jag kan förhålla mig någorlunda respektlös till orden, formen och färgen. Och leken är den avgjort bästa medicinen mot all överdriven respekt!

Förra veckan tillverkade jag i min ateljé en ”Läse-bok-poesi-platta” (se foto ovan). Den består av en inklädd mdf-skiva samt kopierade fraser ur en Språklära från 1948. Fraserna, limmade på glasspinnar, kan sättas ihop efter eget tycke på plattan med hjälp av resårband. Jag bestämde att sex fraser fick vara max antal – någon måtta får det ju ändå vara på barnsligheterna!

På min Läse-bok-poesi-platta kan jag nu med hjälp av ca. 40 olika fraser sätta ihop små dikter. Variationen är i det närmaste oändlig (räkna på det om du vill). Och ganska snart stod det klart för mig vad som skapar en ”bra” dikt och vad som kan orsaka en ”sämre”. Ty trots att det här bara är en lek med ord och trots att jag ibland bara slänger dit fraser på måfå, är det tydligt att vissa av dikterna faktiskt närmar sig lyrik. Det blir inte bara nonsens eller fåniga verser. Jag ska visa er två exempel (av oändligt många, vilket ni som har räknat på det vet nu):

Dikt nr.1

Dikten ovan är inte dålig i sig. Den är tydlig, den har ett slags lantlig stämning och man kan till och med känna igen sig bland flugor och åkrar. Kanske kan man känna lukten av jord och daggfuktiga ängar. Slutfrasen bryter rytmen något, men bara lagom mycket så att vi får en intressant och illustrativ avslutande fras som för oss från en större miljö och in till en intimare – ett bondkök. Inte så illa alltså, men trots det ter sig dikten tråkig, platt och ganska innehållslös om ni frågar mig.

Dikt nr.2

Här händer det emellertid något intressant bland stroferna! I dikten ovan vet vi inte längre var vi befinner oss. Är vi ute på havet? Är det vinter, eller är det den mentala isen som spricker? Varför skrattar mamma? Vems är dockan och vem är den stackars cyklisten? Sex fraser ger oss en gåta! Det är upp till mig att försöka förstå vad detta handlar om, att försöka tolka detta till något begripligt (om jag vill). Men det står helt klart att den här dikten är mer mångbottnad än den förra och att den inte har en tolkning som är sann. Troligen kan den läsas på flera olika sätt.

Jag tror att dessa båda dikter kan säga oss något om diktens, och även konstens, natur. Och jag tror att man kan ta med sig sådana här lekfulla insikter in i sitt eget skrivande. Om det vill sig väl blir man en bättre författare av ordlekar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s