Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon

Dagens gästbloggare är Raya Kadhem

Till att börja med vill jag säga att jag inte har debuterat … ÄN. Nu tänker du kanske, varför skriver hon här då? Jag vill berätta om mitt manus som omarbetas för tillfället efter lektörsutlåtande. Men för att berätta om mitt skrivande måste jag berätta om hur mitt intresse för böcker väcktes. 

Jag kom till Sverige från Irak år 1999, när jag var 9 år. Hade redan överlevt två krig, Iraks hårda sanktioner och dess diktator Saddam Hussain. Vi bodde i Rosengård i Malmö, där jag växte upp och formades till den jag är idag. Jag hade inget intresse för att läsa böcker och nu kommer det låta lite klyschigt, men tjejen från orten gillade bara att hänga ute och hitta på dumheter. 

Min mentor som hade kämpat för att få mig på rätt spår kom en dag och berättade om en bok hon precis hade läst. Hon ger mig boken och säger ”jag tror att du kommer gilla den”. Gilla den? Pft, som om jag någonsin skulle gilla en bok, tänkte jag. Men till min förvåning kunde jag inte släppa ner den när jag väl började läsa. Jag sov, åt, och andades den i en vecka tills jag läste ut den. Boken var Harry Potter och de vises sten. 

Fantasy var en genre jag inte riktigt kände till innan dess. Jag har funderat många gånger på varför jag just fastnade för Harry Potter och fantasy. Jag har kommit fram till att det var just det jag behövde den tiden. Magin, de fantastiska varelserna, vänskapen, känslan av tillhörighet, modet … Den lilla mobbade, misshandlade pojken blev en stor, modig trollkarl som var kapabel till att göra grandiosa saker. 

Jag ville vara honom. Vi var i samma ålder jag och han. Även om jag hade mina föräldrar och syskon som jag älskade och de mig så kände jag igen mig i hans känsla av icke-tillhörighet. Vid den tiden var jag lika vilsen och kluven som har var. Var jag svensk? Var jag irakier? Var jag en rosengårdare som skulle göra uppror mot allt, inte minst skolan? Eller var jag ämnad att göra storslagna saker jag med? 

När vi flyttade till Sverige började vi på minus. Vi hade inte mycket när vi växte upp, men vi hade våra föräldrars kärlek. Även om den kärleken var jobbig ibland. Mina föräldrar hade växt upp i Irak, i ett samhälle där alla följde samma normer och kultur. Här kommer jag, lilla Raya som ville rebellera mot världen och dess orättvisor, mot segregationen vi fann oss själva i när vi bodde i Rosengård. Exkluderingen av samhället som vi skulle vara delaktiga i. Jag ville förändra världen så som Harry Potter hade förändrat mig. 

Harry Potter gav mig hopp, och tro på mig själv. En dag skulle jag bli Harry Potter. Inspirera andra som han hade inspirerat mig. 

I gymnasiet bestämde jag mig. Jag skulle bli lärare. Dels för att jag ville hjälpa andra ungdomar som min lärare hade hjälpt mig, dels för att ge de ungdomarna en förebild, en inspirationskälla. Om jag kunde lyckas, så kan de. När jag började plugga till lärare gick jag en kurs som hette kreativt skrivande. En av uppgifterna handlade om att skriva en inledning till en berättelse. Vi skulle fånga läsaren på tre sidor. Då föddes min första bebis, Blodprinsessan

Jag skrev tre sidor utan att tänka för att de skrev sig själva. När jag lämnade in uppgifterna kunde jag inte sluta skriva. Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon för att jag sov för lite. Men jag hade hittat tillbaka till den där känslan jag fick när jag läste Harry Potter. Jag hade hittat min egen magi… 

Berättelsen flöt ur min fantasi in i blodet som rusade ivrigt ner för att mina fingrar ska trycka på tangentbordet. Roza, min huvudperson ser ut som mig. Hon har rött hår och mörka ögon. Men till skillnad från mig har förlorat sina föräldrar när hon var ung och varit tillsammans med en psykopat. Hon växte upp hos sin mormor som hon älskar mer än något annat och det är mitt sätt att hylla min mormor som är min bästa vän. 

När den här unga tjejen äntligen sliter sig loss från eländets armar och lämnar sin hemstad för att studera på universitetet i Prag kan hon aldrig föreställa sig vad som väntar. Kort efter sin flytt vaknar hon blodig en natt, liggandes under ett träd i en lummig park, utan någon aning om vad som har hänt. Hon har blivit vänd till vampyr, men vem skulle våga vända en människa utan vampyrkungens godkännande? 

Det är en fantastisk berättelse om att hitta sig själv, hitta kärleken och vänskap. Tempot är högt och det händer saker hela tiden som får en att vilja läsa vidare, enligt alla som har läst manuset. Men varje gång jag skickade in manuset fick jag standardrefuseringar. Jag förstod inte vad problemet var. Jag hade ju skrivit klart en trilogi, och bara det var en bedrift att få beröm för. Men så funkar det inte såklart. 

Till slut bestämde jag mig för att skicka manuset till en lektör som jag sökte efter på en Facebookgrupp för författare. Hon gav mig mycket insyn i mitt eget verk. Saker jag var blind för. Vi har ett talspråk i Irak som lyder, en apa är ett rådjur i sin mors ögon. Manuset är mitt barn och i mina ögon var den bäst, men jag fick kliva ut ur mitt ego och se manuset objektivt. 

Nu har jag gestaltat skiten ur mina händelser och grävt i protagonisten lika djupt som en brunn. Snart skickas manuset ut igen och du måste lova att hålla tummarna för mig och läsa Blodprinsessan när den kommer ut, för tro mig den kommer ut!

4 reaktioner på ”Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon

  1. Ohhh min älskade självklart vill jag vara en av ze första som läser den. Är såååå otroligt stolt över dig, ord är inte tillräckliga för att beskriva. Shheeeet alltså vilken människa du har vuxit upp till ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s