Vi leker att allt är bra och att jag får bestämma

Skriva och läsa (och nyttja streamingtjänster), har vi ju kunnat göra trots pandemin. Men jag har inte träffat min mamma sen i oktober. Då gick vi, helt i hennes anda på två stora konstutställningar på samma helg. Sen stängde allt ner. Jag är tacksam över att mamma lever, men jag saknar både henne och att gå på museum och galleri.

Foto: Lydia Putkinen Tappert

26 mars öppnade Moderna Museet öppnade igen. Jag hängde på låset, det vill säga, var snabb med att boka biljetter för att se den underbara Giacomettiutställningen. Det var härligt, men litegrann som att spotta en törstig kamel i halsen. Jag vill ha mer! Vi kan väl leka att allt är bra igen, och att jag får bestämma. Då bestämmer jag att det finns weekend-interrail och att flera av de konstnärer jag helst vill se ställer ut samtidigt.

David Hockney: Domestic scene

Jag flexar ut från jobbet, sätter mig på tåget en fredagsmorgon och åker ner mot kontinenten. Första stoppet blir Danmark, och Louisiana där en David Hockney retrospektiv just har öppnat. Äntligen får jag se de där ömsint målade vita sockorna på riktigt. Jag äter en god lunch i kaféet och dricker ett iskallt glas vitt vin innan jag åker vidare ner längs kusten. Med raska steg går jag från Köpenhamns Hovedbanegård till Statens Museum for Kunst. Medan jag tar mig fram genom stadskärnan nyktrar jag till.

Kerry James Marshall: Slow Dance

Min vän Anna-Liisa har fått rast från den filminspelning hon jobbar på, och väntar utanför museet. Vi kramas innerligt, sen går vi in och ser Kerry James Marshall-utställningen. Båda blir berörda av hur ömsint han skildrar människor, och förtjusta i mönstren i hans målningar. Efteråt äter vi middag och pratar ikapp, sen följer hon mig till tåget.

Nästa morgon vaknar jag i Paris, på Gare du Nord. Efter en stärkande frukost bestående av en café creme och en pain au chocolat beger jag mig till centre Pompidou.

Paula Rego: Utan titel.

Paula Rego är en jävla knock-out, särskilt målningarna hon gjorde för att skildra villkoren för kvinnor som går genom illegala aborter. Alla konstintryck gör mig inspirerad. Jag hittar en sylta där ägarens hund inte morrar åt mig. Efter en chevre chaud och ett strävt glas rödtjut överväger jag att ta in på hotell. Datorn har jag med och det vore skoj att skriva i Paris, i alla fall ett dygn. Men nej, jag ska vidare.

Ett Eurostar tåg tar mig till London på bara några timmar. Det är härligt trångt på tunnelbanan som tar mig till Tate Modern, som har kvällsöppet. Jag letar upp Rothko-rummet. Det är stilla därinne. En vithårig dam sitter där, liksom uppslukad av konsten.

Markt Rohko: Black on Maroon

Jag smyger in, och sätter mig tätt intill. Sen bara sitter vi där bredvid varandra. Mamma och jag.

En reaktion på ”Vi leker att allt är bra och att jag får bestämma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s