Att komma ut på andra sidan – av en redigeringsrunda

Man hör författare viska om den sinsemellan och kanske lägger någon i förbifarten upp en bild i sociala medier som visar att de befinner sig i den. Den fruktade redigeringsfasen. Mitt manus hade hunnit gå ett par rundor till förläggaren men nu var det dags för redaktören att sätta tänderna i det. Redaktören på Polaris heter Ulrika och när vi skulle gå igenom hennes förslag på ändringar och de korrfel hon hittat så försäkrade hon mig om att det inte var det absolut värsta hon hade sett.

– Du har blandat ihop dagarna lite här och där, men det gör XXXX (känd författare) och XXXX (annan känd författare) också, sa hon.

Smart knep för att få oss debutanter att känna oss mindre dåliga, antagligen. Jag ägnade de första dagarna åt att föra in hennes ändringar i manuset – eller åt att harmset fundera på om det verkligen var nödvändigt att ändra just den saken som jag ändå tyckte så mycket om. Vissa gånger var jag helt enkelt inte överens med redaktören och fick i ett skamset mejl senare förklara exakt hur och varför. För det har man ju hört, att redaktören har alltid rätt. Eller om det är förläggaren. Båda har antagligen alltid rätt.

Efter fyra dagar var jag färdig och hade egentligen kunnat skicka iväg manuset i det skick det var. Men jag kände att jag var tvungen att gå igenom hela det igen. Ord för ord. Det slutade med att jag satt ungefär 12 timmar om dagen i ytterligare fyra dagar (detta var efter att ha jobbat emellan, jag sover faktiskt när jag jobbar. Redigeringen skedde på mina lediga dagar).

Det krävdes enormt mycket ändringar insåg jag. Varför hade jag använt ord som ”understundom” och ”trängta”? Lever jag på 1800-talet? Gör mina karaktärer det? Nej. Den här delen i processen var ännu mer pinsam än jag hade föreställt mig och jag vägde varje ord på guldvåg. Det kändes som att jag massakrerade och återuppbyggde varje mening, en byggsten i taget. Förstasidan av manuset skrev jag om kanske tio, nej tjugo, gånger. Skickade till en författarkollega som kom med input. Ändrade igen.

Om jag skulle beskriva känslan genom den här delen av processen så skulle jag likna det vid att låta ens hjärna först köras genom en biltvätt, sedan torka på en klädlina och sedan manglas sakta genom en elektrisk mangel. Och det var bara mitt eget fel, för att jag hade skrivit så pretentiöst och töntigt första gången. Redaktör-Ulrika hade uppenbarligen varit alldeles för förlåtande. För ett par veckor sedan sparade jag ner filen och skickade iväg innan jag hann peta ännu lite till.

Nu ska manuset ”sättas” som det heter och sedan ska redaktören läsa igenom det en gång till. Jag ska antagligen ändra saker ytterligare en gång efter hennes synpunkter. Sedan korras. Och till sist – gulp – tryckas. Nu är det mindre än två månader kvar till utgivning. Hjälp!

En reaktion på ”Att komma ut på andra sidan – av en redigeringsrunda

  1. åh jisses!!! det blev lite samma case som för mig då, ”bara läsa igenom allt en gång till” —> klipp till: petar i varenda mening & lägger ner en veckas jobb… 😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s