Om att skriva i nutid

En nutida selfie

Jag tänker att trovärdigheten i ett manus delvis är avhängig den form man valt att skriva i. Man måste helt enkelt ta konsekvensen av den berättarform man valt.

Min bok Pensionat Solvändan är skriven i första person, presens dvs. att det är Algot/Beatrice själv som berättar historien i nutid. Han tycks berätta medan saker händer, vilket i sig kanske inte är så trovärdigt egentligen, ty vem gör så? Ingen berättar att ”Jag tar stigen ner mot havet.” medan personen faktiskt gör det. Och ändå är det som om det konstigt nog fungerar i skrift. Det är som om Algot berättar för sin dagbok i realtid vad som sker. Ett alternativ, som kanske hade varit lättare, hade naturligtvis varit att berätta om honom i tredje person – ett mycket vanligt berättarperspektiv som ibland resulterar i Den allvetande berättaren. Denna berättarform bygger, som bekant, på att jag som skriver tittar på händelserna liksom från ovan och berättar för läsaren vad jag ser och hör, men ofta även vad jag i hemlighet vet om karaktärerna. Som författare är jag då inte låst i tid och rum, utan kan röra mig fritt i historien.

Fördelen med just den berättarform jag trots allt valde var konstigt nog begränsningen den gav. Jag brukar arbeta så – genom att redan från början begränsa mig. Det skärper tanken och kräver viss kreativitet. Även i mitt bildskapande har jag alltid tänkt att ett överflöd av färger och material riskerar att döda den sanna kreativiteten, som ju faktiskt handlar om att hitta nya lösningar i begränsningen.

Den allvetande berättaren vill gärna gå in i huvudet på sina karaktärer och berätta vad de tänker, känner och drömmer om. Ty om man inte själv bestämmer något annat, finns det ju inga begränsningar alls i det allvetande perspektivet. Man tar plats som ett slags allvetande gud över sina karaktärer. Det gör att författaren i ett svep kan tala om för läsaren vad flera personer i ett sällskap tänker och känner, utan att någon i sällskapet egentligen uttryckt det, eller ens vet det om varandra.

Bea och Mona tar ett fotbad i realtid
Ill. ur Pensionat Solvändan, Lange Forlag, 2020 (c)Kvick

Men Algot/Beatrice är ingen gud och kan därför omöjligen veta vad t ex hans kompis Mona tänker och känner, han kan bara förmedla vad han själv betraktar och förnimmer. Detta hjälpte mig att följa den kända devisen show, don´t tell – dvs. visa i stället för att berätta – ett vanligt råd till blivande författare. Greppet ger nämligen mer utrymme åt läsaren att själv tolka vad hen läser och det gör läsaren till en medskapare av historien. Och en sann läsare säger inte nej till att få vara med i processen. I Pensionat Solvändan bjuder Algot/Beatrice in oss att stå bredvid honom inför de andra karaktärerna och vi får höra vad de säger och se var de gör precis som om vi vore där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s