6 saker jag önskar att jag vetat som debutant

I dag gästbloggar Johanna Schreiber, aktuell med romanen ”Mellan raderna” på Norstedts.

Hej!

Jag heter Johanna Schreiber, och jag debuterade 2013 med ungdomsromanen Carlstensveckan på B.Wahlströms förlag. Sen dess har jag släppt ett gäng ungdomsböcker, barnböcker och relationsromaner för vuxna. Min färskaste bok heter Mellan raderna och släpptes den 19/4 (yaaay!)

Jag var 25 år när jag blev antagen. Min debutbok släpptes när jag var 26, och det finns VÄLDIGT mycket jag önskar att jag hade vetat det där året mellan antagning och utgivning. När skamsköljningarna över allt pinsamt jag gjorde som debutant svallar genom kroppen försöker jag tänka att det berodde på att jag var så ung och grön. Men! Det där med grönhet har ju dessvärre ingenting med ålder att göra.

Så: Här kommer 6 saker jag önskar att jag hade vetat när jag var debutant!

  • Att det är helt okej att spontanringa sin förläggare

Det tog ärligt talat ganska lång tid innan jag insåg att en del av min förläggares jobb var att ha timslånga telefonsamtal med mig om karaktärsutveckling och dramaturgi. Och att dessa samtal inte behövde bokas in månader i förväg, utan att det var helt okej att ringa upp, berätta att jag kört fast och vända och vrida på anledningen till det. Det är antagligen väldigt få förläggare som blev just förläggare för att de älskar att sätta budget och korra omslagstexter. De allra flesta tycker att manusarbete är JÄTTEKUL!

  • Att min åsikt räknas – men att förlagets omdöme är mer värt än min personliga smak

Det är givetvis så att du ska ta strid för sånt du tycker är viktigt. Till exempel om du inte vill ha en häst på omslaget om det inte finns en häst i boken. Men din förläggare, säljavdelningen och alla andra på förlaget vet vad som funkar. Lita på det. Personligen är jag skittrött på att se feelgoodomslag med kvinnor i stråhatt, vissa typsnitt och att deckarhjältinnor beskrivs som ”egensinniga” i baksidestexten. Men alla andra är inte uppenbarligen INTE trötta på det, eftersom människor väljer att läsa eller lyssna på de böckerna. Och det vet förlaget. Ditt jobb är trots allt att skriva boken, inte att sälja eller paketera den.

  • (Nästan) Alla överdriver på Instagram

Får du panik av att se uppdateringar som ”tjoho! Nu ska min bok på tilltryck för tredje gången!” eller ”Nu har mina böcker om Morden i Bajsköping sålt 100 000 exemplar!”? Då kan det vara skönt att tänka på vad som ligger bakom de uppdateringarna. Tilltrycks-personen berättar antagligen inte att förlaget försöker hålla lagerkostnaderna nere och därför bara trycker 500 ex åt gången. Och författaren som sålt 100 000 ex berättar inte att det finns sju böcker om Morden i Bajsköping, och att försäljningen därför ligger på typ 14 000 ex per bok, vilket är ganska mediokert. Personligen försöker jag alltid att vara ärlig när jag berättar om vad som går bra, för då känns det mycket härligare att få gratulationer.

  • Mina vänner ville läsa en färdig bok – inte hjälpa mig med manuset

Du är faktiskt bara jättejobbig om du pratar om ditt manus med alla dina vänner och ber dem läsa det innan boken är klar. Men låt dina vänner vara just vänner, och lämna manusarbetet till förlaget.

  • Det är JÄTTESTOR skillnad på att vara författare och besökare på Bokmässan

Man blir JÄTTEJÄTTETRÖTT av att vara författare på Bokmässan. Och därför är det en JÄTTEJÄTTEBRA idé att köra alkoholfri bokmässa om det är din första, eller att bestämma att man går och lägger sig en viss tid varje kväll. På min första Bokmässa hade mitt förlag fixat en urfin programpunkt där jag och Jenny Jägerfeld skulle prata om sexskildringar i ungdomslitteraturen på Kulturrådets scen. Jag var ung, dum i huvudet och gick på nån rolig efterfest kvällen före. Det resulterade i att jag satt och bakissvettades bredvid en av Sveriges absolut coolaste, smartaste författare på en av Bokmässans kreddigaste scener. Sa jag några smarta saker? Nja, inte så smarta som jag hade kunnat säga. Blev jag ditbjuden igen året därpå? Nej, det blev jag inte. Slutsats; Du är på Bokmässan för att jobba. Inte för att leka festival.

  • Det viktigaste är ändå allt som inte har med min bok att göra

Typ att jag är frisk, glad, att min familj mår bra och att jag har ett roligt jobb. För de allra flesta fortsätter livet nämligen ganska mycket som vanligt efter debuten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s