Tankar om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Caroline Möllesand om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

Som jag skrev förra torsdagen så är det fantastiskt att hitta gemenskap i skrivandet – men något som är minst lika viktigt för mig är ensamhet.

Jag gillar att vara ensam. I flera timmar. Gärna i flera dagar.
Me, myself and I.
Det är så otroligt skönt att gå in i den där bubblan där jag får vara ifred och ta dagen som den kommer.

Missförstå mig inte, jag älskar min familj och mina vänner och umgås gärna med dem. ❤

Det kanske bara är så att jag innerst inne är lite av en enstöring? Jag har alltid haft kompisar, men redan i mellanstadiet brukade jag ta bussen själv in till stan för att äta hamburgare och gå runt i affärer. För några år sedan åkte jag iväg ensam på en charterresa till Teneriffa. Jag promenerade en del i omgivningarna men höll mig annars mest på hotellområdet, jobbade på rummet och hade en bok som sällskap vid middagen.

Så nej, jag räds inte ensamheten. Jag njuter av den, och extra mycket efter utmattningen som gett mig hjärntrötthet. Vissa dagar är det extremt svårt att filtrera intrycken. Ljus och ljud tar sig med full kraft rakt in i den grå massan. Utan filter blir det kaos i hjärnan och kaoset leder till trötthet. En obeskrivlig trötthet som är svår att vila bort.

Därför är det nödvändigt för mig att vara själv ibland. I total tystnad. Där inget stör.
Aaah…
Fast att bara ligga och vila funkar inte i längden, det mår nog ingen bra av. Trots att jag är trött behöver jag känna att livet har någon slags mening. Alla tankar som skapas, och som inte går att stoppa, behöver ta vägen någonstans. Så när orken finns, då skriver jag. Jag måste låta allt som finns där inne komma ut.

Jag har upptäckt att det är stor skillnad på intryck och uttryck. Det kan vara jobbigt att sortera och ta hand om allt det inkommande, medan att uttrycka sig är som en livsnödvändig ventil för att lätta på trycket. Att skriva blir alltså en lättnad istället för en ansträngning.

Vänta nu – jag vill absolut inte ägna all min tid åt att sitta och skriva i ensamhet. Nej, jag vill såklart vara del av ett större sammanhang och ha ett vanligt jobb också.

Jag tror dock att de flesta som har genomgått en kris av något slag omvärderar sina liv och frågar sig: ”Vad behöver jag för att må bra?” Eller som Isabel Boltenstern så klokt brukar säga: ”Det handlar om att ge sig själv de bästa förutsättningarna”.

Nu råkar det vara så att jag fyller 50 år i morgon.
Vore det inte på tiden att jag sätter ner foten och verkligen försöker leva ett så balanserat liv som möjligt?
Jo, jag tycker det.

Därför har jag kommit fram till att min idealtillvaro består av ett deltidsjobb i grunden, så att jag resten av tiden kan anpassa aktiviteterna efter dagsformen. Hälsan måste få komma först och jag prövar mig fram för att hitta rätt balans mellan gemenskap och ensamhet.

Så resonerar jag nu. Kanske tänker jag annorlunda längre fram, omständigheterna kan ju förändras.
En dag i taget.

2 reaktioner på ”Tankar om ensamhet, hjärntrötthet och skrivande

  1. Så fint beskrivet av hur du har det och varför du behöver vara ensam.
    Jag kan känna igen mig en del i det du skriver. Att dessa ljud och ljus blir så starka att det blir kaos i hjärnan.
    Jag har inte varit så utmattad som du men nära flera gånger och jag känner också att jag vill vara ensam ibland!
    Det jag kan säga är att jag blivit bättre på efter att jag fyllde 50 är att ta hand om mig själv. Att förstå mig själv.

    • Tack för din fina kommentar! Den värmer. Ja, att ta hand om sig själv borde många bli bättre på. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s