Några ord om att illustrera

Karaktärsstudier och annat flitigt förarbete

Jag har nu kommit till den punkten då mitt manus Skalbaggen i trädet är så gott som klart och det är alltså dags att börja jobba med illustrationerna. Vilket ger mig ett strålande tillfälle att skriva ner lite tankar kring detta arbete.

Frågan är – varför illustrerar man en text? De flesta texter klarar ju sig trots allt alldeles utmärkt utan illustration, eftersom författaren i fråga förhoppningsvis är bra på att gestalta. I de allra flesta böcker hade illustrationer nog mest upplevts som störande, eller i alla fall lite märkliga. Man kan kolla in gamla upplagor av klassiska äventyrsromaner som Skattkammarön och Robinson Crucoe. De är ofta fint illustrerade, men idag känns bilderna oftast överflödiga, även om de kan vara fina att titta på.

Själv tänker jag att illustrationer helst bör tillföra något till texten, förutom det uppenbara syftet att tilltala yngre läsare. Annars kan man kanske låta bli, säger jag vilket naturligtvis är dumt, då det skulle skapa mindre arbetstillfällen för bl a mig själv. Men om inte annat vägleder det mig i vad jag ska illustrera i texten. Det gäller att hitta de delar i manuset som kan lyftas och bli bättre med en bild.

Då jag illustrerade Jag brukar vinka till en sten (Karin Askerin, Idus förlag 2016) hade jag barnperspektivet i fokus. Dels hur man faktiskt ser bilden – oftast ur ett marknära perspektiv, dels vad jag valde att lägga fokus på i illustrationen, dvs ett barns upplevelse av sin omvärld. Ett exempel är då syskonet hälsar på sin lillebror på sjukhuset för första gången. Lillebror ligger lite utanför fokus i bild och i stället domineras illustrationen av själva kuvösen, slangarna och apparaterna i rummet – så som jag tänker mig att det äldre syskonet faktiskt skulle uppleva och se sjukhussalen. Det var ett sätt att i bild förstärka att det var just syskonet som berättade historien om lillebror.

Illustration ur Jag brukar vinka till en sten, Karin Askerin

När jag illustrerade min bok Pensionat Solvändan hade jag bestämt mig för en mycket enklare och renare form än i Jag brukar vinka till en sten där jag hade fyllt varje bild med noggranna miljöbeskrivningar och mycket detaljer. I Pensionat Solvändan ville jag i stället ha bilder som lyfte fram det viktigaste. En anledning till det var bl a att Pensionat Solvändan hade så mycket mera text än Jag brukar vinka… Mycket var alltså redan gestaltat i texten och kändes överflödigt att teckna. Då kunde jag i stället fokusera på det som inte stod i texten – ansiktsuttryck, kroppshållning, kläder, skylten över musikaffären, osv. Små detaljer som berättade mycket.

Här kan man köpa munspel

Tove Janson var en mästare i konsten att berätta mycket med små medel. I Det osynliga barnet känns varje illustration noggrant utvald i sitt textsammanhang. Inget känns överflödigt (så klart, det är ju Tove Jansson vi snackar om!). Eva Eriksson är ännu en illustratör som till fullo behärskar enkelhetens svåra konst. Hennes illustrationer till Viveca Lärns böcker om Mimmi och Anders (Monstret i skåpet, En ettas dagbok, m fl) är helt underbara. Samspelet mellan hennes bilder och Lärns text är i mina ögon närmast perfekt! Det blir inte bättre än så.

Så vad vill jag då säga om att illustrera? Att man noga bör överväga hur och varför en text behöver ytterligare förstärkning i form av illustration. Precis som i skrivandet där man noga bör överväga vad som tillför texten något och vad som enbart belastar den. Många texter blir ju som bekant bättre av att skala av och stryka ner. Ibland kan även illustrationer belasta mer än vad de tillför. Då kanske man ska stryka dem, eller tänka om, tänka till. Det krävs mod att våga skala bort tills endast det väsentliga finns kvar, och att ändå våga lita på att det i sin tur räcker.

Det ville jag säga, i alla fall tills vidare. 

En reaktion på ”Några ord om att illustrera

  1. Jag tror oavsett manér att illustrationer är otroligt viktiga för barnböcker. Minns mina tidiga barnböcker från 3-5 års ålder och de illustrationerna är fortfarande inpräntade i mitt huvud. I en barnbok (Andy Pandy) sitter Andy och fikar med sitt kompisgäng (dockor och nallar) under ett pilträd. En hängpil. För mig som då var ca 4 år och bodde i lägenhet, såg det helt fantastiskt ut. Det var min dröm. När jag blev vuxen och min man och jag köpte ett sommartorp, så planterade jag direkt en vacker hängpil utanför altandörren. Pilen är stor nu. Blundar jag kan jag se varenda sida ur just Andy-boken där pilträdet finns med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s