Min obesvarade kärlekshistoria

I dag gästbloggar Andrea Rabus. Hon debuterade 2020 med feelgoodromanen Tio burkar surkål, som utspelar sig i Berlin och utkom på Leopard förlag. Hon skriver för närvarande på manus nummer två och det går som väntat sådär.

Foto: Hossein Salmanzadeh

Jag var på en middag en gång där en kvinna som anlände vid midnattssnåret klirrade i glaset, ställde sig upp och sa till oss andra som satt runt bordet: ”Om några veckor släpps min debutroman.” Jag, som då hungrade efter ett förlagskontrakt, blev nyfiken och gratulerade. Vi pratade en del och jag frågade: ”Vad är tricket?” Hon sa egentligen det jag redan visste och som är det enda vettiga svaret: ”Skriv.” Det var hennes sjätte manus som blev antaget. Fem refuserade skönlitterära manus låg i skrivbordslådan.

Jag vet att vissa av er nu tänker: Fem!? Hur ska man orka skriva fem manus om inget av dem ges ut? Jag misstänker i alla fall det, för så tänkte jag.

Jag själv har ett komplicerat förhållande till skrivandet. Det är som en slags obesvarad kärlekshistoria där jag likt en stalker förföljer mitt intresse till olika barer och fester utan att få gehör. Nervöst klämmer jag mig in vid den svettiga bardisken och försöker säga något kul som havererar. Nämen, är du här! Visste du att Mallorca uttalas Majorca?

Det hela är ett desperat beteende där jag mellan raderna förmedlar: Jag tar vad jag än får, bara jag får vara med dig.

Ingen vill vara den personen, men när det kommer till skrivandet är det jag. Jag gör allt jag kan för att få relationen att fungera.

Vrider ut och in på mig själv.

När jag inte skriver har jag dåligt samvete att jag inte skriver. När jag försöker skriva, men inte får ut något, är det frustrerande och tvivlet väller över mig. Varför får jag inte till det? Vem vill ens läsa detta? Vad är det här? Att stirra på ett blankt blad är en påfrestande känsla. Att läsa egenkomponerad text av dålig kvalité är på gränsen till outhärdligt. En avgrundsdjup känsla av äckel och skam. Har jag lagt år på det här?

När jag senast var inne i den mörka svackan pratade jag med en kompis om det över en fika. Efter att kardemummabullen var uppäten och kaffet uppdrucket tittade hon på mig och frågade: ”Men varför skriver du om du hatar det så mycket?” Jag ställde ner kaffekoppen och tittade förvånat på henne. Som att hon inte förstått någonting. ”Hatar? Nej, jag älskar det ju.”

För det finns naturligtvis anledningar till varför jag stannar i relationen. Perioderna jag lever för. När jag skrattar åt skämten jag skrivit. En scen som blir stark eller textpartier där språket lyfter. Perioderna när man stjäl varenda minut för att skriva. När jag skriver på mobilen på väg till jobbet. Gör mentala noteringar i huvudet. När karaktärerna är med mig i tankarna när jag springer på löpbandet eller när jag kommer på förlösande saker som tar berättelsen vidare. För att inte tala om känslan när man till slut har en början, mitt och ett slut. Då är det som att skrivandet och jag har världens bästa relation. Att vi är ett power couple som rest till Mauritius på smekmånad innan Greta-effekten och dricker färgglada drinkar ur lustiga glas.

Vad vill jag säga med detta?

Att skriva ett manus är inte en walk in the park utan en uthållighetssport där den som inte ger upp vinner. Det handlar inte om talang. Det är hårt arbete, inställda middagar, det är sena nätter, ångest och väntan. Väntan på lektörsutlåtande, väntan på bokförlag, väntan på att drömmen ska gå i uppfyllelse. Och det är besvikelse.

Processen att få mitt manus antaget var i korthet: Skriva. Skriva. Skriva. Refusering. Skriva om. Skriva om. Skriva om. Möte med förlag. Skriva om. Refusering. Skriva om. Skriva om. Möte med annat förlag. Förlagskontrakt.

Det tog sex år.

Att slutligen bli antagen var som att stå med vinden i håret på Mauritius sandstrand och säga: ”Jag älskar dig.” Och att skrivandet för första gången vände sig mot mig, förde handen mjukt över min kind och svarade: ”Jag älskar dig med. Just nu i alla fall.”

Följ Andrea på Instagram: andrearabus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s