Det är svårt att tvinga någon att läsa

Det tuffar på så sakteliga för mig och mitt manus. Rädslan för att aldrig någonsin bli klar ter sig allt mindre realistisk. Andra spörsmål pockar på min uppmärksamhet. Jag funderar över rätt och fel och det stundande debutantlivet. Istället för att bolla med mig själv, kan jag med bloggen som ursäkt, vända mig till någon vänlig själ som varit med längre. Jag kontaktar Marit Sahlström, författare och pedagog, som gett ut romanerna ”Och runt mig faller världen”, och ”Skred” på Ordfront förlag. Marit går med på att försöka svara på några av mina frågor.

Foto Jan-Åke Eriksson

Om jag hamnar i ett sammanhang som domineras av skrivande människor, låt oss säga Bokmässan, finns det oskrivna etikettsregler jag bör känna till?

Jag är ju inte så erfaren så det finns det säkert utan att jag fattar
det. På bokmässan finns en författarlounge som är mysig att hänga i
med gratis öl, vin och mat (lyckades motstå impulsen att fylla flera
tallrikar). Där går ju många författare runt som man tycker om och
kanske skulle det vara ett etikettsbrott att överfalla någon av dem
med beröm och frågor just där då man kan dra sig undan lite. Åh andra
sidan tycker jag de flesta författare verkar bli glada när man pratar
om deras böcker med dem. Och jag tycker också om människor som bryter
mot etiketten, minns att jag mötte en författare som var öppet
avundsjuk på andra som hade fler inbokade samtal på bokmässan och
sålde mer böcker, det var ett uppfriskande etikettsbrott.

Jag vill ju såklart gärna att folk ska läsa min bok, men jag vill absolut inte belasta nära och kära med en känsla av tvång, att folk som kanske inte alls är intresserade av den här typen av litteratur tror att de måste plåga sig igenom romanen av artighet. Hur förmedlar jag detta till min omgivning på ett smidigt sätt? Eller ska jag utgå ifrån att folk är vuxna och själv ansvarar för sin läsning?

Min erfarenhet är att det är svårt att tvinga folk att läsa, de som
inte vill läsa kommer inte göra det. Däremot tror jag att de flesta
tycker det är kul om du vill att de ska läsa (och om någon då råkar
känna sig lite pressad kanske det kan vara okej med tanke på vilket
jädra hästjobb du lagt ner på att skriva en bok). En del personer
kanske till och med vill fråga mer om din bok och skrivande men inte
vågar störa.

Amerikanska författare har ju en tendens att ha tacklistor som är nästan lika långa som (och ibland mer givande än) boken. De rabblar upp alla anställda på förlaget, släktingar, folk som lånat ut sina skrivarstugor åt dem, och så vidare. Jag är också tacksam, men lite tveksam inför det där storskaliga offentliga tackandet. Hur har du gjort?

Jag har tackat ganska många (även om jag ligger i lä när det gäller de
där långa utförliga tacktalen). Jag tycker det känns roligt och
viktigt att få tacka. Men jag tänker mycket på såna där runt om grejer
såsom tack, dedikation och citat i början av boken. Det är också lite
lättare och roligare att tänka på det när man sitter fast i
redigeringsfasen.

Beröm är ju trevlig men kan vara något av en konversationsdödare. Om det skulle vara så tursamt att någon a) läser min bok, b) säger något uppskattande om den, vad kan jag svara mer än ett ”tack” för att det inte ska bli stelt?

Tack vad glad jag blir tycker jag räcker långt. Det är så himla fint
att få beröm men jag tycker också det kan vara svårt att hantera. Ofta
börjar jag snabbt prata om något annat för att den andra inte ska
känna sig tvungen att fortsätta säga snälla saker. Men de gånger jag
lyckas hålla mig tycker jag ofta det blir väldigt intressanta samtal
om boken, deras erfarenheter och tankar om samhället.

Hur går det med ditt eget skrivande?

Bra! Bok nummer två, Skred, var så tung att skriva att jag nästan höll
på att ge upp och nu har jag istället skrivit med lätthet vilket
har varit så skönt. Jag skrev färdigt novellen Oceansisters om hur
unga har det under pandemin i vintras och nu håller jag på med en ny
roman vilket känns roligt. Kanske jinxar jag säkert det genom att säga
det nu men men (du märker att man lätt blir skrockfull av att skriva
va?)

Foto hittat på Tumblr, okänd fotograf

Tack vare Marit blir jag påmind mig om något väsentligt. Intressanta samtal om litteratur handlar sällan om hur ”duktig” författaren är. Det är ju läsaren och läsningen som är grejen. Trygg i förvissningen om att jag inte behöver vara så märkvärdig, och med Johanna Schreibers uppmaning om att inte vara bakfull vid författarsamtal i färskt minne känner jag mig någorlunda väl rustad för att interagera som debutant. Och om jag skulle bryta mot någon etikettsregel uppfattas det säkert bara som uppfriskande. Peppar, peppar.   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s