När man var ung och lovande

Foto: Nils Suneson

Häromdagen fick jag bilden ovan skickad till mig. Det är en bild på mig från 2006, när jag pluggade i Köln och var 21 år gammal. Jag tror att de flesta kan relatera till den märkliga känslan det innebär att plötsligt få se en 15 år gammal bild på sig själv man inte visste existerade. Första reaktionen är (tyvärr) ofta: ”Jag var ju inte så ful som jag tänkte/trodde!”. Och om du inte haft den reaktionen utan alltid varit 100 procent nöjd med ditt utseende så är det bara att gratulera. Men den här gången var det mest fascination över att få se någon annans bild från en annan tid.

Jag har ofta haft känslan av att det är ”för sent” att börja med saker, redan när jag var barn kände jag mig för gammal för massor av aktiviteter. Till exempel började jag på gymnastik som tolvåring, men det var omöjligt att bli en stjärna på det eftersom jag inte hade sysslat med det från fem-sex års ålder. Känslan av att vara ”ung och lovande” avtar förstås med stigande ålder. Författarmässigt peakade den kanske för mig någonstans kring 18, när jag publicerades i en riksomfattande antologi med en novell jag hade skrivit. Lokaltidningen skrev till och med om det! Men efteråt blev det märkligt tyst från min penna, förutom i bloggform och förstås senare i mitt yrke som journalist.

Som jag konstaterade i mitt första inlägg här på Debutantbloggen är genomsnittsåldern för en debuterande författare dock ganska hög och därmed är lyckan gjord för den som fortfarande vill känna sig lite ung och lovande vid 36 års ålder.

Foto: Nils Suneson

Hur ung och lovande kände jag mig då vid 21? Jag bodde i Köln, pluggade heltid via svenskt universitet, jobbade deltid på en tysk cafékedja samtidigt som jag pluggade lite tysk litteraturhistoria vid sidan av på Kölns universitet. Samtidigt festade jag ungefär fem dagar i veckan, ofta till fem på morgonen, för att sedan gå till mitt caféjobb vid åtta, eller på lektion vid tio-tiden. Inte så särskilt lovande kanske, men jävligt ungt av mig.

Man kan se på mina ögon på bilden ovan att det var en hård kväll dagen före.

Pandemin har nu pågått i 1,5 år och för mig har det konstigt nog inte märkts någon superstor skillnad. Jag har fast jobb, under omständigheterna en meningsfull fritid (mycket tack vare skrivandet) och en partner som jag bor tillsammans med. Sedan tänker jag på att min tid i Tyskland också varade i 1,5 år och jag tycker otroligt synd om alla runt 20 som inte fått komma iväg på storartade äventyr. Det är ju från de åren i framtiden kommer hämta stoffet till alla mina kommande romaner. Eller kanske inte. Men de har ändå format mig, de där 18 månaderna.

Jag är också väldigt glad över att sociala medier inte fanns på samma sätt 2006, så att alla ens synder inte finns dokumenterade. Samtidigt sörjer jag att min resedagbok jag omsorgsfullt plitade ner på resdagboken.se försvunnit. Så det kanske är rådet man kan ta med sig från det här inlägget: spara ALLT. Särskilt sånt du tror ska finnas på internet för evigt. Om 15 år kanske jag tittar tillbaka på det här inlägget och tänker på hur gullig jag var som 36-åring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s