Att skriva om ett gammalt hus

Gammal skolbyggnad i Kållered, teckning: M. Kvick

För ungefär ett år sedan fick jag, av en vän, ett tips om att föreningen Liv i Sverige ville ge ut en antologi om Egna-hemsrörelsen i Sverige och att de därför ville ha in bidrag. För den som inte känner till Egna-hemsrörelsen, var det ett socialdemokratiskt folkhemsprojekt under mitten av 1900-talet. Man subventionerade medborgares köp av tomt samt byggandet av en viss typ av färdigritade villor. I stort sett varje svensk stad har idag ett eller flera sådana här områden med dess karaktäristiska trähus, ibland med två våningar, men oftast bara med en våning och ibland källare. Min mormor och morfar bodde i ett egna-hems-hus de själva hade byggt, så de var i allra högsta grad en del av den här rörelsen.

Med hjälp av egna och min mammas minnen samt en släktkrönika min morbror skrivit kunde jag sätta ihop en text om hur huset byggdes och om tillvaron där, varvat med minnen från då jag själv var liten och hälsade på min mormor och morfar. Eftersom jag är illustratör sände jag så klart med några tuschteckningar, bl a teckningar på morfars pipa och mormors knyppeldyna.

Länge hörde jag inget ifrån Liv i Sverige så jag slog det hela ur hågen. Jag tänkte att min text kanske inte kom med i antologin och jag delade den i stället med personer i släkten och familjen som var intresserade. Och jag insåg att för mig var det nästan nog – att jag kunde glädja mina närmste med en text om det hus vi alla hade varit i och som hade betytt så mycket för så många av oss.

Jag kom att tänka på Krister Gidlund som i sin bok Att göra sin egen bok menar att det är mycket värt att fundera över vem min text är till för? Han menar att alla manus kanske inte är skrivna för att sändas till ett större förlag för en bredare utgivning. Texten kanske faktiskt skulle glädja många fler om den gavs ut lokalt, i en mindre upplaga? Kopplingen till detta blev tydlig då min familj läste texten om Gula huset. Den var skriven som ett bidrag till antologin, men jag insåg att glädjen den kunde skänka familj och släkt ändå var nog. Om texten skulle få vara med i antologin vore det naturligtvis både roligt och hedrande, men jag kunde också känna att den redan hade nått dem som skulle ha den. Det som betydde något på riktigt.

Men så kom nyligen ett mail från Liv i Sverige! Min text, med illustrationer, ska vara med i antologin som kommer ut i sommar! För mig var detta främst ett kvitto på att jag numera kan det jag påstår att jag kan – skriva. Och att min text dessutom bedöms vara av större intresse än enbart för dem den berör är ju naturligtvis oerhört glädjande, ty det är ju någonstans det jag försöker uppnå i mitt skrivande.

2 reaktioner på ”Att skriva om ett gammalt hus

    • Vad kul! Jag är också uppvuxen där på 70/80-talet. 🙂 Min morfar var född och uppvuxen strax utanför, åt Lindomehållet till. Skolan jag tecknade av var en gammal folkskola i Kållered som är riven sedan lång tid. Bor du kvar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s