Tjuvtitt i en mors dagbok, fast ur sonens perspektiv

Caroline Möllesand dagbok

Det är Mors dag på söndag. Vad har det med skrivande att göra?
Inte så mycket kanske. Men häromdagen när jag rensade ur en hylla hittade jag två dagböcker från tiden då jag var nybliven mamma.

Vår son föddes 2002 och visst hade vi en sådan där traditionell, förtryckt bok där vi fyllde i fakta om vikt och längd, men tydligen ville jag vara mer kreativ än så. Jag köpte två linjerade skrivböcker där jag med olika intervaller skrev dagboksinlägg åt vår son. Jag vet faktiskt inte var jag fick idén ifrån, men jag skrev i första person, jagform, ur sonens perspektiv.

Det här är ju ganska internt och jag delar inte med mig för att jag tror att du är intresserad av att veta något om min första tid som mamma. Jag tänker att du kan se det som ett exempel på hur en dagbok kan skrivas. För det är själva företeelsen som är intressant – hur värdefullt det kan vara att skriva ner något som kan vara till glädje senare.

Mina – eller dina – simpla dagboksanteckningar kommer förmodligen inte bli lika värdefulla för eftervärlden som de egyptiska hieroglyferna, kilskriften från mellanöstern eller vikingarnas runskrift. Men jag tycker det räcker att vi själva blir påminda om roliga händelser och får oss några goda skratt när det visar sig att vi verkar ha tappat minnet redan efter 19 år som föräldrar.

Mina bloggkollegor var inne på liknande spår helt nyligen. I tisdags uppmanade Ann oss att ”spara allt” och syftade på att hennes resedagbok har försvunnit. Och Mattias budskap i onsdagens inlägg var att det ibland räcker att en text kan glädja de allra närmaste.

Jag vill tillägga att det du dokumenterar inte alls behöver hålla särskilt hög kvalitet, grejen är att det är roligt att ha oavsett standard eller form. När jag skrev de där anteckningarna med en bebis vid min sida hade jag bevisligen inga tankar om att det behövde se perfekt ut. Jag skrev för hand och med kulspetspenna. När jag råkade skriva fel strök jag bara över och jag ansträngde mig inte ens för att skriva snyggt. Till på köpet är allt skrivet med versaler.

Men vad gör det? Huvudsaken är att de där tankarna och händelserna finns nedskrivna.
Okej, är du redo för några smakprov?

22 september – två och en halv månad gammal
”Jag har varit jätteduktig med mattiderna och har verkligen försökt att äta mer sällan. Mamma verkar tycka det är jobbigt att amma varannan timme dygnet runt. För mig är det bara mysigt. I natt var det synd om henne för hon fick feber och ont i bröstet. Mjölkstockning heter det visst. Jag tror det är hennes straff för att hon har infört matransonering för mig.”

15 oktober – Drygt tre månader
”Jaha, säg den lycka som varar för evigt. Det är dags att inse fakta och pessimisterna fick rätt: Jag börjar bli tunnhårig!
Jo, jag vet, jag borde ha varit förberedd eftersom nästan alla har sagt att jag kommer tappa min fina kalufs. Att det blir tunnare kan man ju förklara med att huvudet växer – men kala fläckar?! Hur sjutton förklarar man bort dem? Som tur är så är mamma förstående och försöker kamma över de kala partierna så gott det går. Men så typiskt, precis före dopet då man ska visa upp sig för alla.”

10 november – fyra månader
”På kvällen blev det dags för nästa ”vuxengrej”. Mamma åkte nämligen och jobbade en stund. Hon stack när jag precis hade ätit och somnat om och när jag vaknade efter en stund var bara pappa hemma. Precis som om jag kände på mig att något var konstigt. Det går ju hur bra som helst med pappa, om det inte vore för det där med maten. Jo, jag vet att jag är fjantig som inte vill äta sån där flaskmat, men det är inte lika gott.
Pappa gjorde sitt bästa för att hålla mig på gott humör och tänka på annat än mat. Han till och med sjöng! Det skulle mamma varit hemma och hört, det var faktiskt fint! Hoppas att han tänker sjunga lite oftare. Sedan fick mamma kasta sig hem. Det känns ganska häftigt att lilla jag kan ha så mycket makt, he he.”

Lördag 1 februari – Nästan sju månader
”Nu har jag kommit på hur man tar sig fram på golvet! Eller rättare sagt – hur man tar sig bakåt. Man måste först ta sig ut på det hala trägolvet, det funkar inte lika bra på mattorna. Sedan skjuter man liksom ifrån med händerna och så kasar man bakåt. Det är ju lite frustrerande när det ligger en leksak framför mig och när jag gör en insats för att flytta på mig så hamnar den bara längre bort … Snopet och skrikframkallande!
Och ibland så tar det helt enkelt tvärstopp. Då har jag backat in i en vägg, eller fått ett stolsben mellan benen. Tur att man har blöja på sig!”


Att dokumentera händelser i en dagbok behöver förstås inte alls ha med barn att göra. Du kanske vill skriva om din lilla valps utveckling och äventyr, händelser från en semesterresa eller vanliga vardagsbetraktelser?

Tyvärr tog mitt dagboksskrivande åt sonen slut lite för snabbt. Sista inlägget är från när han var åtta månader, men där finns ändå viktiga och roliga detaljer – allt från förlossning, amning och dråpliga incidenter på skötbordet till vilka som var med på dopet och vad han fick för julklappar på sin första julafton.

Jag har faktiskt inte frågat honom ifall jag får dela med mig av hans ”privata dagböcker” här. Det kan knappast räknas som inkräktande på hans integritet, eller hur? Förmodligen tycker han att det är mer pinsamt om vi får för oss att använda något av det som underlag till ett tal på hans kommande studentfest.
Vi får väl se …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s