Om att ”komma ut” som författare

Jag tenderar att mörka vad jag jobbar med. Ett tag, det var för några år sedan, kunde man inte säga att man var läkare utan att alla på festen genast började berätta om vilken enormt dålig läkare de haft på vårdcentralen. Och att säga ”jag forskar om stamceller” möttes alltid av frågan ”Luftstrupar?” eller ”Känner du Macchiarini?” och sen en skrattsalva, som om det hela var på skämt. (trots att svaret på båda frågorna var ”typ ja”.)

Jag brukade säga att jag jobbade som personlig assistent istället, då frågade ingen nåt. Det var inte helt ljug heller, för när jag räknar på det har jag faktiskt jobbat längre som personlig assistent än vad jag har jobbat som läkare. Det är ett bra jobb. Alla vet vad det går ut på. Alla tycktes dessutom förutsätta att jag var en tråkig person, vilket kan vara ganska bekvämt under vissa omständigheter.

Fan vad jag inte tycker om att gå på fest för övrigt, helt hopplöst. Dessutom är jag helt alkoholintolerant och blir askalas på ett glas skumpa och sen kräks jag. Jag är en av få som inte ser fram emot fest när samhället öppnar igen. Ser med fasa fram emot tanken på releasefest, hjälp, förväntas man typ hålla tal då också? Är man en hemsk person om man hoppas på en femte coronavåg precis lagom till släppdatum?

Nu är det lite lättare att säga att man jobbar som läkare på infektionskliniken, alla tackar och håller på och en gång fick jag gratis ägg (!). Vilket också känns konstigt.

Men en grej som fortfarande inte känns okej är att kalla sig FÖRFATTARE

Jag är inte alls bekväm med det. Istället säger jag mer typ ”jag har skrivit en bok”. Fattar inte folk som lägger till ”författare” på sina instagramnamn och grejer. Jag skäms bara jag tänker tanken. Men varför egentligen, jag vet inte riktigt.

Delvis handlar det nog om det efterföljande obligatoriska samtalet. Reaktionen från alla är antingen: Vad för slags bok? (och då måste man svara på det) eller ”Åh vad kul jag har alltid drömt om att skriva en bok” (och då säger jag reflexmässigt: NEJ det är hemskt, gör det inte! Och så blir det dålig stämning.). Har inte riktigt vant mig vid tanken än.

Det blir konstigt hela tiden, sen ska alla hålla på och va helt typ ”Jag läser inte thrillers” (om de är surpuppor) eller fråga ”Jag läser inte böcker, kommer den som ljudbok?” (vilket känns konstigt för mig, jag menar – helt okej att lyssna på ljudböcker liksom men att aktivt säga att man inte läser böcker – är det normalt nuförtiden?)

Nej fan det blir bara jobbigt hur man än gör. Ska nog återgå till att säga att jag är personlig assistent. Eller så är det bara min bristande sociala förmåga som gör sig påmind igen. Men nu är det ute för världens beskådan.

Och pressbilderna ligger uppe på Ordfront redan! Och höstkatalogen! Ingen press liksom.

Men nu, till upploppet. Deadline manus idag. Dags att ta hem den här, som maestro skulle ha sagt.

2 reaktioner på ”Om att ”komma ut” som författare

  1. mörkar också alltid. brukade säga att jag ”jobbar inom vården” (det är ju sant, men väcker helt andra associationer, typ som din personlig-assistent-grej). och alltid försökt mörka mitt skrivande. inte gillat när folk frågar vad boken handlar om, men trott i min naivitet att det vore lättare om jag skrev just thrillers, eftersom folk gärna vill ha en genre, typ ”är det romance? är det en deckare?” och det går inte att säga ”nä det är en ganska litterär roman om uppväxt och relationer” utan att låta aspretentiös. men kanske beror på sammanhang? vet många som önskar att de skrev mer ”fin”litterärt, så kanske är man alltid lite fel i något sammanhang, typ.

    • Ja! Jag gick till genrelitteraturen just efter att ha kämpat i flera år med prettoångest och opublicerade dikter. Trodde det skulle vara lättare, och på sätt och vis är det det. Lite beroende på vem man pratar med. Skönt att känna att man inte är med i något finhets-game, skönt att kunna bygga romanen kring en känd struktur och dramaturgi osv. Samtidigt helt okej att befinna sig i fin-litterära sammanhang, alla har varit schyssta och intresserade, inte ett dugg von oben. Men man är ju inte riktigt med, ändå. Och är mkt nyfiken på hur det kommer bli att söka stipendier och anslag sen, har hört att det blir radikalt svårare så fort boken verkar minsta kommersiellt gångbar.

      Tror tyvärr många av thriller-läsarna kommer bli besvikna i slutändan pga för konstig bok, och ge två plus på Storytel. Det är i alla fall min dröm, att störa till alltihop lite grann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s