Debutanterna kliver in i biktbåset

Vilka synder har debutanterna gjort sig skyldiga till? I manusen alltså. De flesta av oss har språkliga svagheter som envisas med att smyga sig in i texten så fort man slappnar av. Kanske finns också något favorituttryck som dyker upp pinsamt ofta, eller ett grammatiskt fel som återuppstår gång på gång. Bekänn nu för läsarna!

Anna: Uj uj, jag upprepar mig. Jag tycker att jag har kommit på en genial formulering och så skriver jag ner den. Sen visar det sig att jag kommit på dem typ tre gånger tidigare också. Plus: jag skriver plus. Och sen vaknar mina huvudpersoner hela tiden. Jag som hatar böcker där folk bara vaknar! Med eller utan ryck, det är ändå sååå tröttsamt. Stryk. A

Mattias: ”Bikten”

Jag har inget att bekänna, försökte jag till förstone. Ingen debutant är fri från synd, svarade Padre Inocencia på andra sidan gallret. Jag tog ett djupt andetag. Okej, sa jag, varje gång jag skriver ”människa” på datorn blir det ”männsika”, och ”exempel” blir till franska ”exemple”. Du är förlåten, svarade Padre lugnt. Det är blott en ringa synd att skriva på franska. Något mer, min son?

Tankstreck… sa jag och suckade. Jag tycker att det är besvärligt! Jag fattar aldrig när det ska vara tankstreck, bindestreck eller långt tankstreck, och ibland heter det ”pratminus”. Vilket är vilket? Och vad ska vara var, och när är det fel och galet? Även där är du förlåten, svarade han milt. Redan Augustinus på sin tid hade stora bekymmer med tankstrecken. Har du något mer att bekänna?

Ja… semikolon… mumlade jag. Va’sa? utbrast Padre och tycktes komma hotfullt nära gallret. Semikolon, sa jag igen lite högre och min skam måste ha ekat i den tomma salen. Jag vill väldigt ofta använda semikolon i löpande text! Jag försöker att avhålla mig, men plötsligt har jag satt dit ett igen… och igen… Förlåt mig, jag har ingen som helst kontroll… Det är ju så fint, och passar så bra ibland… Det är till yttermera visso också en svår synd att fritt använda sig av semikolon i dessa dagar! svarade Padre Inocencia myndigt. Gack genast ut i världen och förstå att tiden har gått! Lyssna på Sparks låt ”It ain’t 1918” sjutton gånger och en. Gå sedan i frid, mitt barn.

Jag tackade Padre Inocencia och lovade bot och bättring.


Gudrun: Jag har märkt (och det har påpekats för mig), att det frågas väldigt mycket i mitt manus. Alltså inte bara i dialogen utan i de delar av texten som beskriver vad som rör sig i berättarens huvud. Det blir på tok för mycket. Som ett tics nästan. Jag har försökt rensa bland spörsmålen, men märker de likt ogräs som förökar sig dyker upp här på bloggen också. Så jag kan inte skylla på min huvudperson. Det är jag. Jag sonar genom att lyssna på Johnny Thunders, Ask me no questions. Och sen skriver jag en ny text, full med frågetecken. Eller har jag missuppfattat hur det där med absolution fungerar?


Caroline: Jag har en tendens att överanvända ordet ”ju”. Det är ju ett himla bra ord enligt mig men jag vet ju också att det oftast inte tillför något i sammanhanget. Dessutom blir det ju tjatigt när det används flera gånger i samma stycke. Oftast märker jag när det dyker upp på skärmen och raderar omgående. Trots det kan jag konstatera att antalet ”ju” uppgår till 117 stycken av totalt ca 93.000 ord i manuset. De förekommer mest i dialog och då är det väl okej, eller? Äsch, det blir till att rensa ännu mer.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s