Fem tecken på begynnande redigeringshjärna

Den nämns titt som tätt av människor som försöker slutföra bokprojekt. Ofta med något självömkande i rösten, ibland med fruktan. Då och då med ett disciplinärt, närmast militäriskt tonfall. Det är redigeringen jag syftar på.

För min del vet jag inte riktigt när det slutade vara omskrivningar och övergick till redigering men, nu är jag definitivt där. Måtte det inte sluta med att jag likt Jack Torrance i Stephen Kings ”The Shining”, blir helt tokig och går bärsärkagång, Hittills har jag uppmärksammat fem tecken på att jag håller på få lätt förvrängd verklighetsuppfattning, även känt som redigeringshjärna (känt från och med nu, det är jag som myntat uttrycket).

  • Jag läser en intervju i Dagens Nyheter där Liv Sandberg, Nordenchef på Tik Tok säger ”Att man ska bli beroende är inget vi förordar.” Jag funderar över om repliken är idiotisk och bör raderas, eller om den är infamt genial och ska stå kvar. Som om det var jag som allsmäktigt låg bakom denna Liv Sandbergs yttranden.
  • Jag får ett mejl från mina barns optiker. Det något hotfulla ordet ”förundersökning” används på ett felaktigt sätt, och vill genast byta ut det mot förberedelse.
Jack Nicholson i en av de lugnare scenerna i filmatiseringen av The Shining
  • Jag lyssnar på ”Tills alla dör”, Diamant Salihus gastkramande skildring av skjutningarna i Järva, och noterar upprört saker i stil med ”men nu nämner Diamant åter att mobilen var i Tyskland för upplåsning. Tror han inte att läsaren minns det, han sa det ju för några kapitel sedan?”
  • Jag stryker och byter ut ord i mitt manus och tänker ”att förlaget missade det där, vilken tur att jag rycker ut,” glömsk av att det är jag själv som är upphovsperson.
  • Jag läser Marie Lundquists ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”, och konstaterar häpet att boken är färdigredigerad. Inget behöver tas bort eller läggas till.
Marie Lundquist

Redigeringen har helt klart påverkat mitt sätt att tänka. Förmodligen är det övergående. Jag drar mig till minnes den där ramsan med Mora Träsk där de går på tigerjakt, och kommer till ett träsk. De kan inte gå under träsket, och inte heller över träsket. De måste gå igenom det. Så är det också med redigeringen. Det är bara att ta sig igenom. Och ärligt talat, så är det ganska tillfredsställande. Dessutom tror jag att det som gör Jack Torrance galen är flödesskrivandet (och flödet av alkohol), inte redigeringen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s