Berättarbakgrunden?

”Författaren tog pipan ur munnen och fortsatte att berätta.” (OBS! Fejk!)

Ofta när jag läser intervjuer med författare säger de att de är sprungna ur en berättartradition. Och en av anledningarna till att jag själv aldrig tänkt på mig själv som en författande människa är just att jag är usel på att berätta!

När jag var lite hade jag under somrarna en några år äldre kompis, vi kan kalla honom K (för den roliga Kafka-referensen). Han kunde redan som trettonåring hålla hov och berätta långa, roliga historier så att alla vuxna lyssnade och skrattade så att de ramlade av stolarna. Han hade sliten Lee-jeansjacka, trassligt hår och han var min barndomsidol! Men jag insåg att han hade en talang jag själv aldrig skulle kunna skaffa mig, hur gärna jag än hade velat vara som han. Jag var och är nämligen usel på att berätta roliga historier, och när jag ska berätta om något jag varit med om är jag oftast alldeles för bunden vid verkligheten för att det ska bli riktigt kul. Jag berättar precis som det var och överdriver inte för komiska effekter, vilket är förödande för en bra berättelse som ju bygger på överdrifter och skarvade lögner.

Jag vet inte om jag kommer ur en berättartradition, men troligen inte. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Kanske att hela släkten är från Norrland, eller Värmland, och sitter framför brasor och berättar historier för varandra i stället för att se på TV? Eller att tillräckligt många i släkt och familj, likt min barndomsvän K, är överdängare på att berätta så att de trollbinder de övriga i släkten, som bara väntar på att det ska bli deras tur att berätta? Jag vet inte. Men det är ganska många författare som säger sig ha den här bakgrunden och jag blir alltid lite avundsjuk när jag läser det. Och jag tänker ibland också att de är riktiga författare, ty de har berättandet i generna, i blodet, med modersmjölken, till skillnad från oss andra som bara låtsas att vi kan.

Jag är alltså ingen berättare i det avseendet, ingen storyteller som kommer in från stormen och slår mig ner framför elden. Däremot har det visat sig att jag kan berätta med papper och penna eller vid datorn – när ingen hör och jag får tänka klart och jag fritt kan ändra på och byta ut de ord som kommit ut. Då kan det ibland bli en historia, eller rentav två.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s