Om att våga vara lite grym ibland

Idag gästbloggar Sofia Rutbäck Eriksson vars debutbok kommer ut på onsdag.

Sofia Rutbäck Eriksson

På onsdag släpps min debutroman.

   Det är fem ord jag inte riktigt vänjer mig vid, trots att nära på tre år har gått sedan jag skrev det första ordet på ”Som i ett vykort”.

   När det stod klart att jag skulle få skriva några ord till den här inspirerande bloggen valde jag att fråga mina följare på Instagram vad jag borde berätta om. På något sätt vill jag gärna involvera andra i allt jag gör. Det blir liksom roligare då.

   Jag fick massor av förslag, men har valt ut två av dem. Emma Olofsson bad mig att skriva om ”hur grym jag är”. Tack, gulliga Emma! Jag ska göra mitt bästa. Sanna MacDonald med flera bad mig berätta om hur tusan det är möjligt att släppa en feelgoodroman, sex mysdeckare och att vara medförfattare till en spänningsjulkalender på ett och samma år?

   Bra fråga! Det är inte första gången någon undrar, och det är säkert inte den sista.

   Och jag ska erkänna något för er, något som egentligen är lite tufft. Varje gång jag får frågan känner jag att jag måste förklara att det verkligen inte är något konstigt med det. Att jag inte på något sätt arbetat snabbt eller flitigt och, underförstått, att jag verkligen inte tror att jag är något.

   Det är den där jäkla Jantelagen, som jag trodde att jag inte brydde mig om, men som i själva verket påverkar mig massor.

   Jag blir också livrädd att alla ska tro att jag slarvar, att jag aldrig redigerar en text, att jag går på droger som gör mig hyperaktiv, ja, gud vet allt jag oroar mig över. Istället för att erkänna en sak för mig själv och andra.

   Jag är väldigt produktiv.

   Samtidigt som jag skriver det här får jag panik inombords. Skryter jag för mycket nu?

   Svaret vet jag egentligen. Nej, jag skryter inte bara för att jag påtalar en egen styrka. Men för mig är det jättesvårt att uttrycka något sådant.

   Kanske känner fler som jag? Kan vi inte i så fall hjälpa varandra att våga utmana Jantelagen? För jag tror att det är precis den jäkeln i någon form som sitter på min axel i tid och otid och förstör med att säga ”det här är löjligt, ingen kommer vilja läsa det”.

   Så, Emma, du bad mig skriva hur grym jag är, och nu gör jag det. Jag är grym … på mina sätt. Jag är produktiv och jag har massor av idéer. De forsar fram i min hjärna som Luleälven fylld av smältvatten från fjällen.

   Har jag bara styrkor? Nej, för det vore väl märkligt. Jag är begåvad med ett extremt dåligt minne och jag har exakt noll procent tålamod i kroppen. Struktur är min motpol och jag är en känslomänniska som tappar precis allt flow när jag oroar mig över något. Men blir jag eller någon annan nöjdare av att jag fokuserar på dessa svagheter? Att jag liksom skriker ut dem så fort någon försöker ge mig en komplimang? Svar: Nej!

   Så snälla! Låt oss våga ta lite plats och vara glada för vilka vi är och vad just vi kan tillföra i en bransch där man kan anta att alla ord redan skrivits förut. För om inte vi uppskattar oss själva för de vi är, finns risken att vi skakar ifrån oss varenda komplimang vi får med det där vanliga: ”nej, men äsch, det är ju bara lilla jag”.

   Men om jag nu ska säga några ord om just min egen produktivitet, utan att låta alltför mycket som att jag bortförklarar mig, ska jag självklart erkänna faktumet att min debutroman var planerad att släppas redan 2020 med annat förlag. Den pausades och togs upp av LB förlag efter många månader av stiltje. Det är under den här tiden jag har hunnit skriva mina mysdeckare med Lind & Co, och det är delvis därför som det blev en rejäl ketchupeffekt i min utgivning.

   Fast självklart förklarar det inte allt. Som sagt har jag en förmåga att få orden att flöda vilket också är en anledning till att jag har fått ur mig så många råmanus under bara några år.

   Men! Och nu kommer jag till något väldigt viktigt. Det har inte varit något jag siktat på, inget självändamål i sig. Verkligen inte. Det är bara en konsekvens av min enorma kärlek till skrivande. Jag har helt enkelt skrivit så många manus för att jag har haft så roligt.

   Extra kul har det också blivit när jag haft någon att bolla idéer med och någon som läser mina texter. Någon som utmanar mig i mina galenskaper och som bjuder på egna tokigheter. Då presterar jag som författare bäst.

   Men alla är olika och jag tror att det är viktigt att skriva på sitt eget sätt. Inte någon annans. Om jag har roligt när jag låter orden forsa, kan en annan uppleva samma nöje när hen får väga varje ord i en våg innan nästa ord formuleras. Och när jag gillar att skapa i ett socialt sammanhang, är en annan person kanske mer av en ensamvarg.

   Så mitt råd till dig är att göra allt på ditt sätt och vara stolt över det. Och viktigast av allt: tro på dig själv, för du är fantastisk!

En reaktion på ”Om att våga vara lite grym ibland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s