Om pennor som ruvar på kunskap

Ett dussin pennor från Tyskland

Jag har skaffat mig ny kunskap; jag vet nu hur det gick till skapa kopior av text förr i världen. Jag tänker på denna kopieringsprocess när jag idag scannar av ett dokument och printar ut en exakt kopia på några sekunder. Det var något krångligare förr, det vet jag nu.

Men vi tar det från början – allt började med en rejäl överraskning, tyvärr av det sämre slaget.

Som tecknare köper jag gärna pennor när jag kommer över dem billigt. För ett tag sedan fann jag en, i stort sett komplett, förpackning med fina, grönalackerade blyertspennor från anrika Faber Castel på loppis (se bild). Dessa visade sig vara utmärkta att teckna med så jag använde en av dem då jag tecknade mitt senast beställda hundporträtt. Döm av min förvåning (läs; panik!) då delar av det färdiga porträttet blev blålila då jag sprejade fixativ över bilden!

Då den värsta paniken lagt sig blev jag istället nyfiken – vad hade egentligen hänt? Vad var det för pennor jag hade köpt och nu dumt nog använt? Det stod Copier Hart på dem, men det sa mig ingenting. Men av en händelse kom jag nyligen över en gammal katalog från Åhlén & Holm (postorderföretag från Insjön) från 1909 och däri fanns Kopiepennor till salu. Det står i informationstexten att dessa pennor ger en violett skrift för kopiering. Så långt alltså – men hur kopierade man med dem?

Ur Åhlen & Holms katalog från 1909.

En sökning på nätet gav svar: kopiepennornas blyerts var uppblandat med anilin, ett färgämne man ursprungligen utvann ur stenkolstjära. Så länge blyertsstiften i kopiepennan är torrt ger det vanliga blyertsstreck, men så fort det fuktas aktiveras anilinet och skriften blir blålila.

Och för den som liksom jag undrat varför grosshandlare och landsfiskaler i gamla fyrtiotalsfilmer alltid slickade på pennspetsen innan de skrev, har vi just fått svar. Anilinet kan nämligen inte raderas, därför vätte man spetsen för att på så vis få en tidsbeständig skrift i kreditblocket eller kvittot. Dock har det tyvärr visat sig att anilin är cancerframkallande, varför det är mycket dumt att slicka på sina pennor. Men det visste man inte då.

Ok, kopian då, hur gjordes den? Jo, man pressade det anilintextade dokumentet mot ett fuktat papper i en viss typ av press. Anilinet aktiverades av fukten och färgen gav ett blåfärgat, dock spegelvänt avtryck på pappret. För att slippa läsa kopian i en spegel, vilket hade varit lite krångligt, tryckte man helst kopian på ett tunt, genomskinligt papper från Japan. På så vis kunde man läsa kopian genom pappret på baksidan där den syntes rättvänd. En annan baksida av processen var att båda papperna blev något buckliga av att ha varit fuktiga.

Så gick det till när seklet var ungt. Och för den som gick i skolan under 70- och 80-talet minns säkert de blåvioletta stencilerna man ibland fick av läraren (och som man själv fick skriva ibland). Även dessa kopierades med anilinhaltig färg, fast med annan modernare teknik.

Bevismaterial A1, Fuktad anilinskrift (”Castell”)

Hundporträttet då? Jo jag fick snällt sätta mig och göra en kopia, dock inte tryckt. Jag fick teckna ett helt nytt porträtt – det första var oåterkalleligt förstört. Men jag tänker att det ibland är bra att tvingas göra om. Som när USB-minnen kraschar och manus smulas ner till krypterade ettor och nollor. En konstlärare sa en gång till mig: ”Har du målat det en gång, kan du göra det igen!”. Detsamma gäller när man skriver, tänker jag. Att tvingas skriva om en text från början kan ibland vara bra. Har du gjort det en gång kan du göra det igen! Och ibland blir det till och med bättre!  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s