Vad handlar boken om?

Under andra världskriget evakueras några barn ut till en excentrisk professor på den engelska landsbygden. De leker kurragömma, den yngsta gömmer sig i ett klädskåp och hamnar i en annan värld.

En influencer på dekis blir dumpad av sin kille. Han står på lägenhetskontraktet och hon har en vecka på sig att fixa pengar för att köpa loss honom.

En maffiaboss i New Jersey får panikattacker och börjar gå i psykoterapi. Utåt sett är han macho, men livet som yrkeskriminell tär på honom.

Känner du igen ploten? Rätt svar är:

a) Häxan och Lejonet av C. S. Lewis

b) Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson

c) Sopranos av David Chase

Det här är ju drömmen, att komma på en story som är så självklart intresseväckande att den går att sammanfatta i några meningar. Om man hamnar i samma hiss som en inflytelserik person i branschen kan man ju då presentera sin story mellan två våningar, och leverera den så kallade hisspitchen.  

Själv har jag då rakt ingen hisspitch att komma med. Jag är ingen blyg viol som inte kan prata om mitt skrivande – i sånt fall skulle jag ju inte vara debutantbloggare, men av någon anledning blir jag besvärad när jag anmodas berätta vad min debutroman handlar om.

Ibland går det bra ändå. När en deltagare i min bokcirkel undrade, kläckte jag ur mig det svävande svaret: ”min bok handlar om att vara ung på 90-talet.” Sen behövde jag inte säga mer, mina generationskamrater associerade fritt, och flödigt och ställde inga övriga frågor kring boken. Sämre gick det på Ann Edlidens release. Jag försökte mingla, och stötte på en vänlig gäst som frågade, ja just det, vad min bok handlade om. Jag försökte skärpa till mig – men mitt svar – möttes med ett i och för sig skämtsamt, men ändå: ”du vet ju inte vad din bok handlar om.”

Men alla romaner kanske inte lämpar sig för att sammanfattas snärtigt. Tänk på klassikern Anna Karenina: ”En olycklig gift grevinna uppvaktas av en enträgen militär. En godsägare trånar efter en socitetsfröken och funderar över hur hans jordbruk ska skötas på bästa sätt.” Jag vill ju inte ställa mig jämsides med Tolstoj, bara påpeka att handlingen i Anna Karenina låter trist, trots att romanen inte är det.

Jag överväger att ge upp pitchandet. Om jag släpps in i de litterära salongerna igen framöver, kan jag förbereda ett collage med foton från min research (om hummern har jag redan brett ut mig tillräckligt, så den får inte vara med nu). Det bör ge en känsla för bokens teman och atmosfär. Collaget kan med fördel lamineras, så att det inte gör något om man spiller rödvin på. Jag ska inte vifta med det oombett, utan bara ha det i väskan. Ut i fall att. Typ såhär:

Jag har stått utanför Östra Reals gymnasium på Östermalm i Stockholm och rökt med sådan inlevelse att jag blev suddig.
Jag har läst Vicoria Benedictssons ”Pengar” och sett klipp ur Betty Blue, oftast inte samtidigt.
Jag har stått här och konstaterat att det här en lämplig plats att förödmjuka min berättare på.
Jag har lyssnat på PJ Harvey, Dress. Ingen uppoffring direkt.
Och så har jag tittat på Varats olidliga lätthet, och roats över det här replikskiftet. där rollfiguren som är hjärnkirurg förklarar varför han föredrar att operera framför att skriva.

Vad tror du? Bra eller dålig idé? Ett annat sätt att hantera det hela är att snabbt attackera andra och fråga: ”vad handlar din bok om?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s