Gästblogg: Gunnel Hillås

”Se på månen se på mig” är titeln på min debutroman. En berättelse som till
stor del utspelar sig i Istanbul sent åttiotal, men även i Stockholm 2018.
Jag är bildkonstnär ”från början” och tänker ofta att jag har målat mig fram till
språket. Berättelserna har vuxit fram parallellt med måleriet och de båda
världarna tangerar varandra. Gestalterna i mina berättelser kommer till mig på
min inre scen, och jag får lära känna dem genom skrivandet.


”Se på månen se på mig” skiljer sig från mitt vanliga berättande. Historien
bygger på min egen vistelse i Istanbul hösten 1986 och den pockade på att få
bli skriven. Dagboksmaterial, foton, teckningar och minnets korridorer samt
spänningsfältet mellan erfarenhet och att skapa fiction gjorde att berättelsen
tog lång tid att skriva.

De andra berättelserna jag skrivit (opublicerade, handskrivna i dagböcker) har
ofta tagit en graviditets längd kan jag se i efterhand. Jag bär dem som barn, de
föds ut ur mitt huvud. Efter en händelse då jag mindes min egen födsel började
jag tillverka språktavlor av mitt inre språk som ofta inleder en berättelse. (se
bild)


Första språktavlan av ”mitt eget inre språk” gjorde jag 1984. När jag första
gången ställde ut en språktavla, (Galleri Dialog i Gamla stan 1993), tolkades den
mycket olika av de som såg den. För någon var den Mose stentavla, för en
annan tankestrukturen, för en tredje språkets struktur, för någon en bön. För
mig är förklaringarna olika, men det jag vet är att språket bryter ny mark inuti.
Ett urspråk som rymmer alla tider, alla åldrar, nedärvda minnen och en väg
framåt. Det kan vara en spegelbild av tanken, den mentala strukturens skelett,
en mellanrumsform och en vila från ett ständigt flöde.

Mitt språk rör sig i ett gränslandskap mellan hitombortom, jag – ickejag, ljus-
mörker, födelse-död, betydelse- abstraktion. Rummet fortplantas genom tiden,
genom generationer av medvetanden som ärver ett tankerum, vilket fylls på
om och om igen. Jag är bärare under en generation.
Jag ställer mig tanketom för att formuleringen ska bryta in. Och en ny
berättelse är på väg. Cirkelrunda är mina tankar och härbärgerade i ett myecel
av trådar, vars linjer och snurriljor går hit och dit. Jag får halka omkring i ett c,
öppna fönstret i ett å och bada i ett o.

En guldtråd nystas ur det innersta. Därinne ligger en bunt pergament,
fullskrivna med bokstäver, boklaver och stavelser. I hjärtats skafferi bor tankens
foster, som blir förlösta ut ur hjärnbanéret. Mitt hjärtas hällristningar blir
synliggjorda i skrivandet. Det smakar blot, det smakar karga brödstycken och
gnisterkall snö. Vackra frostblommor på minnets fönster smälter till ord och
levande röd ros.


När allt tappar sin betydelse, då får ”in absurdum res” bli min tes och jag
formar ett litet , hermeneutiskt hermetiskt språk. Får ett ordras i överflöd och
rappakaljanismen bokstaverar mina tankar. Men i trons landskap, inplanterat
sen barndomen blir språket fantasins, och tar åter fart med ett fönster till
oändliga världar. I korspunkten mellan trons riktadhet och den inomborda
tillblivelsen formuleras det. Ordmönstret neutraliseras, och enbart hjärtats
tanke äger rum.


Ord som inte bryter in i vanlig verklighet. Ord som läker. Fyllda ord, utan
definition, men med innebörd.

Jag är. Ser in i ljuset. Närvaron interfolieras ständigt. Ordet andas in och andas ut.
Andas. Ordet driver bort, förgyller, skapar, längtar, besvärjer, beklagar, älskar.
Ordet lugnar. En tyst viskning. Berättelsen ger mig liv, jag svarar med att skriva
orden.

Gunnel Hillås 2021 copyright.

Författarcentrum Öst /sök författare/Gunnel Hillås
https://gunnelhillas.blogspot.com
Foto: Emy Lindberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s