Om att placeras i ett fack där man (kanske) inte hör hemma

Foto: Miriam Parkman

Nu har min debutroman funnits ute i en månad och jag har noterat något som jag förstås själv hade kunnat förutspå. Trots att jag själv inte tycker att Någon annans tidsfördriv kan sorteras in i genren feelgood så gör väldigt många läsare och lyssnare det. Förlaget har marknadsfört boken som en samtidsroman och ordet feelgood har inte nämnts. Ändå läste jag nyligen ett i ett omdömde att boken ”skriker feelgood”.

Det jag väntade mig var att epitetet chick lit skulle appliceras på romanen, då den innehåller ingredienserna storstad, singeltjej som letar efter kärlek och dråpliga situationer. Men begreppet kanske har blivit omodernt alternativt konkurrerats ut av F-ordet?

Jag vill klargöra att jag inte skriver det här inlägget för att jag själv avskyr feelgood och absolut inte vill förknippas med genren, utan för att bena ut hur det kunde bli såhär.

Jag hade flera bra anledningar till att jag inte ville att boken skulle marknadsföras som just feelgood.

  1. Jag tycker inte att själva intrigen är speciellt upplyftande. Det går i princip åt helvete med det mesta för huvudpersonen Doris: kärleken, jobbet och familjen.
  2. Jag ville inte att inbitna feelgood- eller romanceläsare skulle bli besvikna. Min roman har inget klockrent ”boy meets girl”-tema, snarare är det ”boy doesn’t meet girl (because boy doesn’t exist)”.
  3. Slutet är inget ”och de levde lyckliga i alla sina dagar”-slut. Förlåt för spoiler, alla som inte har läst boken.

Svenska Wikipedia beskriver genren feelgood såhär: Feelgood är en litterär, musikalisk och filmisk genre med syftet att få mottagaren att må bra. Genren ligger nära chicklit och romance. Vanligtvis finns det en kärlekshistoria i centrum, men det kan även finnas andra förvecklingar, till exempel kring pensionärer.

När jag fortsatte läsa stod det att ”positiva slut, komik, rask handling, fantasifullt persongalleri” kan anses tillhöra genren och åtminstone en del av dessa kriterier kan jag skriva under på. Jag hävdar ju bestämt att jag har försökt skriva en kul bok, men jag förstår att alla inte inser hur briljant humor jag har. Kan det vara så att eftersom 1. min huvudperson inte är destruktiv och 2. tonen är lättsam så får man en positiv känsla när man läser = alltså har jag skrivit en feelgood?

Jag har inte facit här utan kan bara spekulera.

När det gäller omslaget så har förlaget och formgivaren försökt undvika att signalera saker som gör det till en typisk feelgoodbok i svenska läsares ögon. Men det verkar inte spela någon roll. Den chockrosa färgen gör säkert sitt till.

Eftersom jag skriver på roman nummer två väntar jag mig naturligtvis jämförelser med debuten. Det enda jag vet är att den har färre feelgoodingredienser än nummer ett. Det ska bli spännande att se vilken genre den kommer kategoriseras som.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s