Om att bli bortglömd

Ett märkligt frimärke från 1982, illustr. Kvick

Jag tänker mig att de flesta av oss som skriver någon gång snuddat vid tanken på att det jag skrivit också kan komma att bevaras åt eftervärlden. Den där drömmen om att bli ihågkommen, evigt liv! Men för att råda bot på sådana fåfängliga tankar tänkte jag nu i stället skriva om hur lätt det är att som författare bli bortglömd. Troligen 2021 års mest positiva och peppande inlägg!

Jag samlade på frimärken då jag växte upp. En gång i månaden kom det ett litet kuvert med de senaste svenska frimärkena. En månad år 1982 låg det ett märkligt litet gråaktigt frimärke med valören 1,35 kr i kuvertet. Frimärket var prytt med en underligt tecknad figur samt texten ”Elin Wägner” vingligt skrivet med versaler vid sidan om figuren. Under figuren stod även det märkliga ordet ”Wäckarklockan” skrivet med spretig stil. Längst ner stod det att S. Derkert gjort bilden.

Det här frimärket stack ut i mängden (motiven på andra frimärkena var oftast på gränsen till tråkiga – kungar, nobelpristagare, skogslandskap, byggnader, etc.). Jag kunde inte riktigt bli klok på vad motivet föreställde. Och vem var Elin Wägner? Jag tänkte på Ria Wägner, hon som på 70-talet lagade mat i TV och som vinkade med handflatan in mot sig själv. Men hon var det inte, det stod ju helt klart. Och vad betydde ”Wäckarklockan”?

Allt fick sin förklaring många år senare. År 2020 kom Ulrika Knutssons bok Den besvärliga Elin Wägner ut (Historiska media). Redan 1977 hade visserligen Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder skrivit en biografi om Elin Wägner, men den hade gått mig förbi. Men nu fick jag upp ögonen för denna mycket speciella person – Elin Wägner. Hon levde mellan åren 1882 – 1949 och ansågs på sin tid, bland mycket annat, vara en av våra viktigaste författare. Hon var ledamot i svenska akademin från år 1944, och hon gav ut närmare trettio böcker, samt publicerade en stor mängd skrifter i andra sammanhang.

Det är i mötet med Elin Wägner jag återigen inser hur många, och hur ofta, människor har glömts bort. Ester Blenda Nordström och österrikaren Stefan Zweig är ytterligare två exempel. (Viktor Rydberg är numera endast känd för att ha skrivit en dikt om en tomte.) Författare, skribenter och reportrar som under sin levnad höjdes till skyarna, och som på sin tid ansågs vara några av de absolut viktigaste kulturpersonerna, dör och glöms ganska snart bort. Man kan jämföra dem med andra författare som August Strindberg, Hjalmar Gullberg och Selma Lagerlöf. Dessa tre har som bekant inte glömts bort. Så kan det gå.

Olika falla ödets lotter.

Men idag vet jag i alla fall att det gåtfulla motivet på frimärket från 1982 är del av ett större verk på Östermalms tunnelbanestation gjord av Siri Derkert. Hon valde coolt nog att vid sjuttio års ålder, i full skyddsutrustning, blästra in motiven direkt i betongväggarna. Siri blästrade in ordet ”Wäckarklockan” i stället för Väckarklockan som Elin Wägners debattbok egentligen hette. Jag tolkar det som en hyllning av Derkert – Elin Wägner själv var ”Wäckarklockan”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s